Häromveckan publicerades en kritik av ett antal kända resultat från lyckoforskningen, exempelvis att medelålders människor är olyckligast, att kvinnor blivit mindre lyckliga över tid samt att lyckan inte stiger när levnadsstandarden ökar. Kritiken, författad av två professorer i nationalekonomi, går ut på att inget av de här resultaten står sig utan en rad specifika antaganden. Invändningarna är tämligen tekniska och jag är inte människa att värdera detaljerna. Men ifrågasättandet är bara ett i en längre tids återkommande kritik mot ett antal forskningsresultat.
Den så kallade replikationskrisen – att det i många fall visat sig svårt att upprepa forskningsexperiment och få samma resultat – verkar ha drabbat psykologin hårdast (har du exempelvis hört talas om ”power posing”, att dina hormonnivåer påverkas av ditt kroppsspråk? Well, det var båg), men förekommer i de flesta vetenskaper som har med mänskligt beteende att göra. Till det kommer rapporter om manipulation och rent fusk. Det gäller bland annat det berömda Stanfordexperimentet på 1970-talet, där människor som slumpvis tilldelats rollen som fångvaktare snart uppvisade sadistiska tendenser gentemot dem som tilldelats rollen som fångar. Experimentet har nyligen kritiserats för att fångvaktarna ska ha fått instruktioner om att bete sig just tufft.
Även bortsett från felaktigheter är det inte lätt att som lekman ta till sig forskningsresultat, helt enkelt eftersom det – åtminstone i allt som rör mänsklig verksamhet – i princip aldrig råder hundraprocentig konsensus. Det finns alltid motstridiga resultat och olika vinklar att studera ett fenomen ur. Det ligger någon sorts ironi i att jag ofta när jag försökt gå till vetenskapen och ”hårda fakta” får känslan: vi vet ingenting, det finns ingen sanning.
Men oavsett hur forskningen ser ut har ju fenomen i verkligheten verkliga förklaringar. Och ibland vet vi saker. Även om de inte går att fånga strikt vetenskapligt.
Det här är ingen plädering för att ta lätt på vetenskap. Den är en ovärderlig grund i all förståelse för samhället. Men just när det gäller mänskligt beteende och samspel lämnar den luckor, som måste fyllas i av annat. Ideologi är ett sådant raster, ett annat – besläktat – handlar om maktfördelning.
I upptakten till denna valrörelse har så kallade faktagranskningar varit på tapeten. Ett antal tunga medieaktörer har samarbetat under vinjetten faktiskt.se, som blivit kritiserad närmast unisont bland annat för att försöka ge empiriska svar på värderingsfrågor.
Forskaren Clara Sandelind skrev att faktakollar ger sken av att ”politik är ett rationellt samtal med mål att nå sanningen. Men politik handlar om att fördela makt. Den som förlorar hade inte ’fel’”.
Politiker ljuger sällan, om inte annat så för att granskningen är närvarande varenda sekund av deras vardag. Om du undrar vad du ska rösta på är faktakollar ingen vidare guide. Gå till källan i stället: sätt dig in i partiets ideologi. Politik är en kamp mellan intressen eftersom samhället är en kamp mellan intressen.
Fundera över hur du vill fördela makten mellan dessa olika intressen.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.