Krönika
Skolval
14 september 2015 kl 06:15

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Orwellskt nyspråk i Ekströms skolutspel

När lottning eller kvotering ställs som alternativ till dagens ordning låter det som en korrigering, inte ett systemskifte. Men det är det.

I en intervju i Agenda förra veckan föreslog ordföranden för regeringens skolkommission Anna Ekström att dagens regelverk för skolval borde ersättas med mer av ”kontrollerat val”. Twitter tog snabbt till sig det lätt Orwellskt färgade språkbruket. Skolan ska inte vara ett lotteri – inför lottning! Skolvalet sorterar elever – kvotera klasser!

Men de frågor som ställdes i Agendas reportage måste tas på allvar. Går det att överhuvudtaget driva en skola i riktigt utsatta områden? I Stockholm är svaret ja. I exempelvis Rinkeby har kommunen lyckats vända resultaten, med hjälp av viktade resurser men utan kvotering.

I Malmö svarar Socialdemokraterna nej. Den rödgröna majoriteten har bestämt sig för att jaga befintliga friskolor och förvägra nyetableringar trots växande elevkullar, och i stället bussa barn från Rosengård till andra Malmöskolor.

Så vad är bäst: att stänga eller satsa? Att ge upp om Rosengårdsskolan var sannolikt rätt beslut. Stadsdelen är så hårt segregerad, inflödet av nyanlända barn och unga så stort och utflödet av familjer som lyckas etablera sig så påtagligt, att förutsättningarna för att lyckas driva en fungerande kommunal skola måste anses små.

Alternativet till bussning – när nu en annan aktör har uteslutits – är sannolikt att fortsätta döma barn till dålig utbildning, personal till orimliga arbetsvillkor, och skattebetalarna till resultatlösa miljonnotor.

Rosengård är dock exceptionellt bland Sveriges utanförskapsområden. Som huvudregel kan inte politiken utgå ifrån att ett segregerat område ska sakna fungerande samhällsinstitutioner. Och Rinkeby visar, liksom andra framgångsrika magnetskolor i Storbritannien och USA, att det är fullt möjligt att göra skolan till en utvecklingsmotor för området snarare än utslagningsmaskin.

Anna Ekströms senaste debattinspel knuffar in skoldebatten i en ny fas. Så länge valet stod mellan valfrihet och närhetsprincip hade planeringsivrarna rejäl uppförsbacke. Vill vi inte förbjuda vuxna att flytta vart de vill kommer skolval alltid att existera.

Därför kommer Ekströms förslag om ”kontrollerat val” som en räddningsplanka. När lottning eller kvotering ställs som alternativ till dagens ordning låter det som en korrigering, inte ett systemskifte.

Men om fler kommuner följer Malmös exempel är det precis vad som sker. Om vi nu ska anvisa barn till särskilda klasser, måste vi tvinga dem att gå kvar? Hela poängen med kvotsystemet är ju att en viss blandning på förhand ska beslutas. Ska alla, utom just de som bor i segregerade områden ha skolval? Eller tvärtom? 

Och då är vi tillbaka där vi började; om det är samhällets eller den enskildes ansvar att skolorna håller en acceptabel lägstanivå. Exemplet Rosengård visar att det finns tillfällen när det är bättre att stänga en sönderkörd kommunal skola än att hålla den öppen. Men i regel är det bättre att överge den fördummande generella politiken.

Minska klasserna där det behövs, i stället för att smeta ut resurserna på skolor som kunde ha dubbelt så stora klasser utan att det spelade roll. Öka den socioekonomiska viktningen i skolpengen, där det gör skillnad. Ge tillstånd till övervakningskameror, skoluniformer och disciplinära åtgärder, men bara i skolor där det är nödvändigt.

Men påstå inte att det skulle vara rättvist att placera samhällets ansvar på den enskilde elevens axlar. För det är kvotering det handlar om.

Anna Ekströms senaste debattinspel knuffar in skoldebatten i en ny fas. Så länge valet stod mellan valfrihet och närhetsprincip hade planeringsivrarna rejäl uppförsbacke.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 14 september 2015 kl 06:15
Uppdaterad: 14 september 2015 kl 14:25

Skribent

Karin Svanborg-Sjövall
vd för tankesmedjan Timbro