Krönika
Könsdysfori
21 oktober 2019 kl 05:00

Orimligt göra friska flickors kroppar sjuka

Om de som inte är trans måste vänta tills de är 25 år för kunna sterilisera sig kanske vi bör ha samma åldersgräns för operationer och hormonbehandling i transvården?

I två artiklar i Läkartidningen förklarar de två teamen i Stockholm, som sysslar med vård av barn (KID) och vuxna med könsdysfori (ANOVA) hur de resonerar och agerar. Det som beskrivs är en idealiserad bild av hur en utredning i bästa fall går till. De skriver att den noggranna utredningen av könsdysfori tar flera år för att skilja ut den grupp patienter som verkligen har nytta av medicinsk behandling med hormoner och kirurgi.

Om de kommer fram till att transsexualism är den troliga diagnosen följer en prövoperiod då det ges pubertetshämmande behandling och barnet får testa att socialt leva som det upplevda könet. Först efter minst ett till två års utvärderingsperiod, och inte före 16 års ålder, kan sedan utredningen slutföras och borttagande av bröst bli aktuellt, och först då startas den könskonträra hormonbehandling som förväntas bli livslång.

I SVT har Uppdrag Granskning i två program uppmärksammat svensk transvård och gett flera exempel på utredningar som skyndats fram på betydligt kortare tid, och avslöjat att en flicka på blott 14 år opererat bort brösten (vilket Socialstyrelsen försvarat). När jag söker i databasen över sådana operationer är ingrepp på flickor under 15 år verkligen sällsynt, men för åldersgruppen 15-19 pekar kurvan brant uppåt: från runt tio ingrepp årligen för tio år sedan till nära 70 stycken år 2018. Även om borttagande av hela eller delar av bröstet kan ske av andra skäl, som sällsynta tumörer eller besvärande stora bröst, torde den snabba ökningen handla om det som eufemistiskt kommit att kallas ”könsbekräftande” behandling.

Läkemedelsstatistiken över förskrivning av pubertetsblockerare till tonåringar ser liknande ut, med en femdubbling av antalet patienter de senaste tre åren till 50 behandlade förra året. Ännu fler unga kvinnor får testosteron. Förra året behandlades 700 kvinnor mellan 15 och 29 år med manliga könshormoner, antalet patienter har ökat med tio gånger på tio år. I samma åldersspann är det 400 personer med manligt personnummer som får östrogen.

Artiklarna i Läkartidningen ger sken av att denna vård (i brist på solid vetenskap) lutar sig mot beprövad erfarenhet och konsensusdokument. Men många av oss ser detta som ett osäkert experimenterande där främst unga kvinnor genomgår oåterkalleliga kemiska och kirurgiska ingrepp på det som innan var en frisk kropp. Alla inblandade i denna vård vill förstås göra gott, och lindra psykiskt lidande. Men läkarkåren är allt annat än enig.

För i samma nummer av Läkartidningen kommenterar psykiatriprofessor Mikael Landén att en möjlig förklaring till den abnorma ökningen av unga patienter med könsdysfori är att vi bevittnar en ”kulturbunden psykologisk smitta”. Landén konstaterar att ”det finns inga långtidsuppföljningar av den population som i dag söker vård för könsdysfori”, och att det finns all anledning att vara varsam med irreversibla interventioner. I artikelns kommentarsfält går flera barnpsykiater ut och tackar Landén för hans nyktra inlägg, bland annat den kollega som av etiska skäl slutade på Västra Götalands utredningsteam för unga med könsdysfori.

Transvården i Stockholm hävdar i sina artiklar att transsexualism är ”uttryck för normalvariation”. Men mänskliga normalvarianter brukar inte behöva sjukvård, speciellt inte en vård som skapar ett livslångt beroende av syntetiska hormoner. Det verkar inte rimligt att göra unga kvinnors friska kroppar sjuka i förhoppningen att det ska lindra deras psykiska ohälsa. Om de som inte är trans måste vänta tills de är 25 år för kunna sterilisera sig kanske vi bör ha samma åldersgräns för operationer och hormonbehandling i transvården?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.