Medier

Orädd mot både Erlander och mot åsiktskorridoren

Den nyligen bortgångne Åke Ortmark granskade makten och kotterierna och sökte efter sant och relevant - även om det medförde personliga risker. 

Egentligen var det en bragd att han överhuvudtaget jobbade med TV. Karln stammade. ”Teknikernas skräck” kallades han på Sveriges Radio i början av karriären. Om meningarna inleddes med fel konsonanter fick manus formuleras om för att Åke Ortmark inte skulle fastna i stamning. Det regnar fick bli I Sverige regnar det.

Och likväl var det Åke Ortmark som skrev mediehistoria genom att, tillsammans med Lars Orup och Gustaf Olivecrona, ta skjutjärnsjournalistiken till Sverige. Utfrågningen av Tage Erlander inför valet 1966 – framför allt frågan vad statsministern skulle ge för råd till ett ungt par utan bostad, och det efterföljande hjälplösa svaret – är politisk nutidshistoria.

Det är svårt i dag att föreställa sig vilket brott detta innebar med den tidens politiska journalistik.

”Man förväntades mer eller mindre fråga statsråden artigt vilka förbättringar de planerade härnäst,” som Åke förklarade när jag mötte honom för en intervju 2013, i samband med att självbiografin Makten och lögnen kom ut. 

Men Ortmark sökte efter sant och relevant, även om det medförde personliga risker. 

Det gällde inte minst i hans förhållande till gamle Marcus Wallenberg. Återigen, det är svårt att i dag föreställa sig vad det innebar att göra sig ovän med Wallenbergsfären. Familjen dominerade svenskt näringsliv samtidigt som den var en betydande politisk maktfaktor. 

Så hur var det att komma i konflikt med Marcus Wallenberg?

”Han var en fantastisk person med förödande charm och en förfärande elakhet. Och han var van vid att kunna sätta sig på folk. När man utmanade honom, som jag gjorde, då satt man med halva Sverige emot sig, plus hela hans internationella nätverk.” berättade Åke under min intervju med honom. (Fotografen fick för övrigt inte de karatebilder vi hade hoppats på vid det tillfället. Åke beklagade att han inte var lika vig som när han tagit svart bälte vid 77 års ålder. ”Herregud, jag fyller ju snart 85 år, baklängesvolterna flyter liksom inte med samma elegans som tidigare.”)

Det finns en passage i självbiografin där Åke beskriver hur det gick till när Marcus Wallenberg försökte förmå honom att ändra några formuleringar i manus till boken Skuld och makt (1982), som bland annat handlade om Wallenberg. Författaren kallas upp för förhandlingar. Vid ett tillfälle hör Wallenberg av sig när Åke Ortmark är ute och seglar. I en hamn i Oxelösund hämtas Ortmark av en helikopter som flyger honom till Gärdet i Stockholm, varefter han körs i bepansrad bil till banken. 

Så kunde en maktdemonstration se ut. 

Åke Ortmark förblev journalist livet ut. Han vände sig tidigt emot åsiktskorriden, och den som följde hans uppdateringar i sociala medier vet att han inte var intresserad av att behaga med sina åsikter. När han till exempel tog ställning mot böneutrop på Twitter i våras gick han emot en stor del av det mediala etablissemanget. Det var samme Åke Ortmark – skjutjärnet, den orädde granskaren av makten och kotterierna – också som 89-årig twittrare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.