Krönika
Sverigedemokraterna
3 december 2019 kl 05:10

Omdömeslöst att göra Nobelfesten till en politisk barrikad

I politiseringens tid förvandlas tidigare gemensamma symboler till arenor för politiskt signalerande. Till slut kan ingen agera taltratt för folket i bred bemärkelse. Vi förlorar vår förmåga till opolitiska gemensamma ritualer. Kvar blir en politiserad Nobelfest och en utbuad Stefan Löfven på Sergels torg. 

Så har det blivit dags för årets Nobelfest och än en gång ser Jimmie Åkesson ut att vara den ende av riksdagens partiledare som inte blir inbjuden. Att Nobelstiftelsen är i sin fulla rätt att utforma sin inbjudningslista precis som de själva önskar har genast konstaterats av mångtaliga röster. Och jo då nog stämmer det, men samtidigt kan det återstå en del saker att diskutera även efter den (förlåt) rätt banala lilla juridiska observationen. Händer något med en institution som Nobelfesten när den används till markeringar av det där slaget? Spelar det någon roll?

För drygt två år sen överraskades jag av en stor folksamling när jag som vanligt skulle korsa Sergels Torg på väg hem från jobbet. De stod och väntade på Tre Kronor som vunnit VM dagen innan och nu skulle hyllas av folket. Nyfiken anslöt jag, och efter en stund meddelade speakern att hockeyhjältarna var på ingång. Men först skulle vi få besök av ”…vår statsminister… Stefan Löfven!” Varpå människor runt omkring mig börjar skrika ”Buuu!”, ”Nej, inte nu!”, ”Fel!”.

Jag erkänner att jag inget kan om idrott, men det jag var med om fascinerade mig. Vad var det som hände? Oj, var det en politisk folksamling på Sergels Torg? Nej, jag tror mer på motsatsen. Den var inte politisk, men började bua när situationen mot deras vilja gjordes politisk. Och det gjordes den nog av misstag. Löfven ville antagligen bara säga ett par uppskattande ord i egenskap av statsminister, inte som partiledare. Representera landet, inte partiet. Men någon i hans stab hade uppenbarligen överskattat vilken förmåga han hade att teckna firma för någonting större än det egna partiet.

Det var intressant att vara med om, men gjorde mig också bedrövad. Vem skulle kunna agera värd och taltratt för folket utan att bli utbuad från något hörn på torget? Kungen, får man väl anta. Men i övrigt? Jag vet inte. Björn Skifs kanske? Politik är viktigt, men minst lika viktig är vår förmåga till det opolitiska – att vi klarar av att ha kvar gemensamma ytor och ritualer som inte är tillfällen för att markera våra politiska oenigheter. Kanske är det att hoppas på för mycket, men jag tänker att, ja, till och med rollen som statsminister borde kunna innehålla ett drag av det när situationen så kräver. Man måste kunna ta ett kliv upp. Men idag är vi någon annanstans.

I politiseringens tid förvandlas tidigare gemensamma ytor och symboler till arenor för politiskt signalerande. Nobelstiftelsen visar hur det kan gå till. ”Nobelstiftelsen sitter inte och analyserar partier utifrån opinionsmätningar” svarar de sturskt, apropå att de nu inte bjuder in partiledaren för ett parti som tävlar om positionen som största parti i väljaropinionen. Inget principiellt har förändrats bara för att partiet vuxit.

Sant, förvisso. Men det som förändras när partiet växer är att principen blir så mycket tydligare. Om inbjudningarna bygger på en analys av partier så politiserar man det som tidigare var opolitiskt. När det var ett femprocentsparti som utestängdes var effekten mindre uppenbar. Men när det gäller ett parti som idag stöds av närmare var fjärde svensk blir effekten iögonfallande. En tidigare gemensam yta görs till en Löfven på Sergels Torg.

Mitt intryck är att många tycker att Nobelstiftelsen bara agerat rätt och riktigt. Man engageras av konflikten och här är ännu en möjlighet att utkämpa den. För min del tror jag att det är omdömeslöst. Det är så dyrbara saker som används för att bygga politiska barrikader. När de väl tagits i bruk på det sättet går de inte att få tillbaka i ursprungligt skick.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.