Om vi höjer skatten får vi råd med välfärden igen

I några tweets häromdagen berättade en man om gruppboendet han arbetar på, där de boende äter gemensamma måltider lagade från grunden och där det finns en fin uteplats med blomsterrabatter. Nu måste kommunen spara. Vilken kommun det är vet jag inte, men eftersom var tredje svensk kommun väntas göra underskott i år är situationen på intet sätt unik. I Aftonbladet granskas till exempel nu kommun efter kommun i reportageserien ”När Sverige sviker”.

Signaturen tiomilaskog fortsätter: ”Ett förslag som lagts är att maten ska lagas centralt och köras ut i folieformar som de boende ska äta var för sig i sina lägenheter. Blomsterlökar att sätta kan vi glömma, liksom dagstidningen som de boende kan ha svårt att ha råd med själva”.

Att sammanfatta läget i landet blir lätt abstrakt: År 2026 kommer kommunerna sakna 90 miljarder kronor för att dagens standard i välfärden ska kunna bibehållas. Jobbskattevdragen innebär i år 127 miljarder kronor i lägre skatteintäkter. Den slopade värnskatten innebär att staten varje år går miste om sex miljarder kronor.

Vad det kokar ner till: På ett gruppboende för personer med förvärvad hjärnskada, någonstans i Sverige, kommer de boende inte längre att få nya blommor i rabatten.

Jag tror det är viktigt med den här typen av konkreta berättelser. Det är tyvärr alltför lätt att hitta många fler. Ett slumpmässigt urval: I Ronneby debatteras just nu förslag om att helt lägga ner större delen av kulturskolan. I Örnsköldsvik har kommunen bytt ut alla lärarledda komvux-kurser på gymnasienivå mot distansutbildningar. I Umeå sa nämnden nej till förslag om besparingar på öppna förskolan, men har bland annat sänkt ersättningen till privata assistans-utförare istället. Eksjö har anställnings- och inköpsstopp. I Trelleborg har resursskolan, för elever med stora behov, halverats. Samtidigt har skolan tagit bort logopeder och förskolan har fått lägre ersättning per barn.

Listan kan – tyvärr – göras mycket längre.

Det är svårt att inte drabbas av hur futtiga besparingarna ter sig. Blomsterlökar, indragen hjälp för barn med talstörning, klassrum utan lärare för vuxna som vill skaffa sig gymnasiekompetens och slopade teaterkurser för unga. Har vi som land verkligen inte råd med det här?

Det allvarliga är förstås att exemplen ÄR futtiga. De stora besparingarna sker i utebliven kompensation för välfärdspersonalens löneökningar, i lägre personaltäthet och så vidare. Blomsterlökarna är bara toppen på isberget.

Debatten har nyss börjat och som vanligt kommer det att skyllas på invandringen. Visst kostar etableringsperioden, men det är inte huvudförklaringen till kommunernas ansträngda ekonomi. Det handlar mer om att vi lever allt längre och om att skattekvoten sjunkit dramatiskt under 2000-talet, utan att människors förväntningar på välfärden har minskat i samma takt.

Det går inte ihop. Någon måste betala. Till exempel med indragna blomsterlökar.

Eller – så skulle vi kunna höja skatten till samma nivå som den låg på för bara några år sedan. Vore det så omöjligt?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.