I medierna hörs allt fler röster, upprörda och oroade över att elever plagierar. De kopierar arbeten direkt från nätet, vilket lärarna märker direkt. Jag blir också upprörd och orolig – över att de agerar så oskickligt.
Jag plagierade utav bara fan. I högstadium och gymnasium vadade jag och många andra genom ett ändlöst träsk av tråkiga uppgifter som inte tillförde vårt kunnande ett dugg eller förberedde oss för arbetslivet det minsta. Om de nu kunnat göra det hade lärarna misslyckats fatalt med att få oss att förstå det – och i många fall inte ens försökt.
Men jag plagierade och smet undan med viss kreativitet. Jag översatte engelska och tyska källor, eller omvänt om de var målspråk för uppgiften. Jag gjorde en målande, socialrealistisk intervju med ett punkband som inte ens fanns. Jag ville inte skriva ännu en bokrecension enligt förutsägbart mönster, så jag hittade på koreansk-amerikansk författare, med förlagshemsida och allt – och gav honom det närmast skrikigt uppenbara fakenamnet John Jae-kuk Puedam. Boken avhandlade mitt favorit-punkband, ett ämne stackars lärarinna var gråtfärdigt less på, så hon bad aldrig ens att få se den.
Alltsammans otillåtet, men alltsammans till gagn för min kunskapsutveckling, till skillnad från många av de uppgifter där jag följde reglerna. Vart vill jag komma med det här då, utöver självbelåten nostalgi?
Jo, huvudproblemet är inte att elever plagierar. Problemet är om elever inte lär sig användbara färdigheter i skolan. Problemet är om läraren antingen inte har några sådana att dela med sig av, eller inte kan övertyga eleven om varför de är viktiga att ta till sig.
Det pratar nästan ingen om. Jag hade turen att dels i huvudsak ha bra lärare, dels bra input från andra källor, så jag kunde med oskuldsfullt leende och övertygande formuleringar tramsa mig igenom det värsta och dessutom lära mig något vettigt av pajaskonsterna. Men den som får ett helt liv bland halvdana lärare och motivationslöst ”lärande” har det nog svårare.
Därmed inte sagt att plagiat och fusk inte är problematiskt. Visst kan man med all rätt påstå att mitt fuskande kan ha gett mig orättvisa fördelar. Visst finns det ett värde i att elever följer vissa regler och slutför även sådana uppgifter de i stunden tycker är tråkiga. Mina magra mattebetyg är en sorglig påminnelse om just det.
Men den som vill skapa en skolmiljö där så många som möjligt följer reglerna och lär sig så mycket de bara kan behöver nog börja i en annan ände. Både utbildningspolitiker och lärare kan gott lägga mindre tid på att med mörker i blicken tala om för eleverna hur hemskt det är att göra fel och vilka straff som väntar.
De flesta vet redan att fusk och lögn är fel och att det kan ha allvarliga konsekvenser. Att de väljer att göra det ändå bottnar oftast i att de saknar respekt eller förståelse för värdet av den uppgift de förväntas utföra.
Det är den nöten lärare behöver knäcka, det är en av de största utmaningar utbildningen behöver stödja dem i och ställa krav på att de ska klara av.
Bekymra er mindre för elevers tendens att plagiera och mer för lärares oförmåga att entusiasmera. Då kan mycket vara vunnet, både för den enskilde eleven och för samhället i stort.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.