Sociala medier

Tänk om indignationsrallyn på nätet inte är på riktigt

Om man formar sin världsbild genom sociala medier får man intrycket att vi genomlider den stora indignationens epok. Frågan måste ställas inför varje retweet. Är det här verkligen på riktigt, har det livets verkliga proportioner, eller gör du dig till en pjäs i någons spel? \ \

Offentliga uttryck för ohämmad och proportionslös vrede har blivit ett huvudnummer i samtalet på nätet. En framtida historiker som försöker bilda sig en uppfattning om vår tid kommer att landa i slutsatsen att människor tydligen var förbluffande arga dagen lång, på stort och smått, på det närliggande och det fjärran.

Förra veckan drabbades exempelvis den brittiske cellbiologen och nobelpristagaren Tim Hunt av en sådan vredesstorm. På en konferens hade Hunt fällt en dum kommentar om hur han hade svårt för könsblandade laboratoriemiljöer då kvinnor orsakar romanser och har lätt för att gråta. 

Onekligen mycket förlegat sagt. Men proportionerna? University College London där Tim Hunt var hedersprofessor blev vettskrämt av nätstormen och tvingade bort honom från universitet innan planet hem från Seoul ens hade hunnit landa. Till och med ett nobelpris i den andra vågskålen var otillräckligt för att väga upp ohyggligheten i att Hunt pratat gubbigt strunt på en konferens.

Medan offentliga diskussioner har fått en unik dramatisk väderlek är vardagen ändå sig lik. Jag har då inte märkt att normen mot att tappa humöret, gorma och härja skulle ha upphört. De riktiga diskussioner jag hör omkring mig låter som de brukar, en lågmäld blandning av eftertankar och oro. 

Att regelbundet höra vissa dumheter är en ofrånkomlig del av livet. Men jag har inte fått intryck av att det skulle blivit brukligt vardagsbeteende att med hög röst skälla ut folk som man tycker har sagt något plumpt eller ogenomtänkt.

Så vad orsakar den stora indignationen på nätet? En närliggande tanke är att det beror på mediets begränsningar. Uttryck för ilska låter sig effektivt kondenseras till korta och lättsprida textsträngar. Tendensen finns nog där. Men pröva en till möjlighet. All denna indignation är kanske inte ens är på riktigt.

En bekant utsattes en gång för ett omfattande indignationsrally på nätet. Detaljerna är oviktiga, men det gällde en falsk anklagelse som till slut kunde avfärdas. Innan dess hann det bli en mycket obehaglig upplevelse för den som utsattes. Så långt tyvärr inget ovanligt, men det som hände sen är anmärkningsvärt. En tid senare råkade offret springa på anföraren för nätmobben i ett socialt sammanhang, konfronterade honom och begärde en förklaring. Hur kunde han hålla på som han gjorde? Efter skamset skruvande och mumlande kom försöket till förklaring.

  – Alltså, det ingår ju i spelet.

Se där. Som ett ”spel”, precis så beskrevs sociala relationer i Neil Strauss kontroversiella raggningshandbok. Idén är att man medvetet ska förödmjuka andra för att göra dem lättare att tas med och få dem mottagliga för manipulation.

I indignationsspelet lönar sig aggressivitet – när någon börjar gorma är reflexen att backa. Frågan måste ställas inför varje retweet. Är det här verkligen på riktigt, har det livets verkliga proportioner, eller gör du dig till en pjäs i någons spel?

Om man formar sin världsbild genom sociala medier får man intrycket att vi genomlider den stora indignationens epok.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.