Krönika
Opinionsbildning
8 maj 2019 kl 05:05

Oförsonlighet löser inget, varken i debatt eller politik

Kritiken mot lågaffektivt bemötande i skolan illustrerar perfekt samtidsdebattens dragning mot hårdare tag. Många verkar tycka att oförsonlighet och straff har ett egenvärde. Men hur många samhällsproblem har det oförsonliga tonläget i sociala medier egentligen löst? 

En liten person jag känner väl gick igenom en trotsålder utan dess like. Ilskan var omedelbar, grandios, utan slut. Många metoder prövades. Det fanns en tanke om att det var nödvändigt att ”sätta gränser” och ”vara konsekvent”. Kanske bli arg tillbaka. Lite som man reagerar i det övriga livet, när man inte har med trotsande treåringar att göra.

Problemet var att det aldrig funkade. Tvärtom; det förvärrade situationen. Vuxen ilska gjorde barnets ilska ännu större. Dödläget kunde inte brytas.

Tills den vuxne helt enkelt taggade ner. Flyttade sig till andra änden av soffan, kollade lite i en tidning. Sa ”nej, så får du inte göra”, innerligt men oagiterat.  

Nedrustning istället för kapprustning. Jag ska inte säga att det FUNGERADE. Men det fungerade bättre än alla andra sätt.

För några månader sedan uppstod en debatt om lågaffektivt bemötande, lab, efter att ett skyddsombud på Hjulstaskolan i Stockholm menade att våldet på skolan ökat sedan metoden implementerats. Psykologen Bo Hejlskov Elvén, som arbetar med att sprida modellen, menar dock att Hjulstaskolans arbetssätt är en misstolkning. Att som vuxen lämna en situation där elever bär sig illa åt är inget lab föreskriver. Konflikter ska istället fås att inte eskalera genom att skolpersonal bevarar sitt lugn och undviker att gå i clinch. Men problemskapande beteende ska bemötas.

Incidenterna på Hjulstaskolan fick stor medial uppmärksamhet och lab kritiserades brett. Kritiken illustrerar perfekt den samtida debattens dragning mot ständigt hårdare tag. Självklart är det vansinne att som vuxen systematiskt lämna utåtagerande barn vind för våg. Men det är tveksamt om det är vad debatten handlade om. Det talades om daltande och vänsterflum och ropades på hårdare tag. Det finns så många som tycker att straff har ett egenvärde, oavsett vad de åstadkommer.

Den offentliga debatten i sig är ett exempel på detta, hur den löper på oförsonlig, polariserande. Men hur många samhällsproblem har tonläget i sociala medier löst på sistone, tycker ni?

Socialpsykologen Roy Baumeister har skrivit intressant om vad som händer när människor i laboratorieexperiment blir socialt exkluderade. Tvärtemot hypotesen uppvisar de inte några sårade känslor, men de blir mer aggressiva och benägna att fuska, mindre hjälpsamma och uppvisar lägre grad av självkontroll.  

Baumeister påpekar att mönstret kan kännas igen både hos individer och grupper. Ett mer inkluderande samhälle skulle kanske skapa färre asociala beteenden, resonerar han. Avvisanden i olika former kan bli en ond spiral. Den utåtagerande straffas och reagerar med att bli än mer asocial.

En studie som nyss flimrade förbi i flödet visar att införandet av gratis skollunch till alla elever i sydkoreanska skolor minskade antalet incidenter, framför allt slagsmål, med 35 procent. Det verkar inte bero på att fler åt skollunch – utan på att stigmat kopplat till den tidigare behovsprövade skollunchen försvann, och med den, den därmed förknippade mobbingen.

Se där ett alternativt angreppssätt. Om det nu är nån som är intresserad av ett tryggare och säkrare samhälle. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.