Krönika
Demokrati
26 oktober 2016 kl 06:30

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Övervärdera inte länens demokratiska roll

För de flesta är avståndet till landsting och länsstyrelse så stort att det ”naturliga” demokratiska bandet är kapat. Den viktiga enheten för medborgaren är kommunen. Dock riskerar tusentals medelklassjobb att försvinna från dagens residensorter i en regionreform. Medborgarna måste därför övertygas om att också ett nytt system kan ge nytta och samhörighet.

Jag bor i en liten kommun. Omkring 16 000 invånare. Väljarna är ofta rätt kritiska mot kommunpolitiken, och mot kommunpolitikerna. Det är den sortens kommun. Folk är missnöjda, ibland inte utan anledning.

Oberoende av vilket så vet medborgarna vilka och vad de ska rikta sitt missnöje emot.

Kommunen finns på plats. Den är en fysisk uppenbarelse. Det bruna kommunhuset ligger som en sovjetisk paradbyggnad mitt i centralorten. Lokalpolitikerna är lätta att nå.

Många som i dag är kritiska till förslaget att skapa sex stora regioner av dagens landsting och länsstyrelser menar att det är just en sådan närhet till den regionala politiken som går förlorad.

När fyra tidigare landshövdingar nyligen skrev på DN debatt och kritiserade regionplanerna var detta ett av deras huvudargument. Avståndet blir för stort. 

Men känner medborgarna den närheten till länen i dag? Jag tvivlar på det.

Enligt en undersökning från SOM-institutet från 2010 var värmlänningarna mer kritiska till sitt mindre landsting och mer missnöjda med sina landstingspolitiker än medborgarna i storregionen Västra Götaland. Och när hälsingarnas åsikter om landstingspolitikerna mättes för några års edan ansåg två tredjedelar av männen och mer än hälften av kvinnorna att de hade lågt förtroende.

Samtidigt får sjukvården generellt höga betyg när medborgarna värderar våra samhällsinstitutioner.

Förtroendet tycks med andra ord handla om verksamheterna, inte vilken struktur dessa organiseras inom.

Jag tror att detta beror på att för de flesta medborgare är avståndet till landsting och länsstyrelse redan så stort att det ”naturliga” demokratiska bandet är kapat. Till skillnad från kommunhusen är de abstrakta enheter. Hur många medborgare har ens varit på besök i en landstingsförvaltning eller på en länsstyrelse?

Så när de fyra tidigare landshövdingarna skriver att regionförslaget ”skulle splittra nationen och lämna stora delar av landet utan närvaro av statlig förvaltning” tror jag att de kraftigt övervärderar den demokratiska betydelsen av att ha statlig förvaltning rent fysiskt närvarande i alla nuvarande län.

Det kan däremot spela en roll för jobben på en ort. Statlig förvaltning kräver utbildad arbetskraft. Tusentals medelklassjobb riskerar att försvinna från dagens residensorter.

De före detta landshövdingarna har också en poäng när de skriver att det finns en folklig uppslutning bakom landskapen, att dessa uppstått närmast organiskt. Skulle sex storregioner ändra den känslan av samhörighet? Ja, kanske ändå. Inte heller dagens län följer alltid länsgränserna, men de kommer relativt nära. 

Och för de de som förordar stora regioner återstår trots allt att övertyga medborgarna om att de både får nytta och av och kan känna samhörighet i ett nytt system.

Det kommer kräva enorma insatser av regionalpolitiken, en genomtänkt strategi för att inkludera medborgarna i ett demokratiskt samtal om regionfrågor och tydliga bevis för att stora regioner är mer effektiva än små. Om den enda effekten av stora regioner blir att politikerna enklare lägger ned några små sjukhus kommer bakslaget bli enormt. 

Kommunen finns på plats. Den är en fysisk uppenbarelse. Det bruna kommunhuset ligger som en sovjetisk paradbyggnad mitt i centralorten.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.