Krönika
Skola
17 oktober 2016 kl 06:45

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Överlämna skolan åt professionen och familjerna

En klok skolpolitik är en skolpolitik som avhåller sig från att detaljreglera. Alla ordningar kommer att manipuleras av människor och betygssystemet är bara ännu ett exempel på att den planekonomiska tankemodellen inte fungerar. Och förstatligande är inte heller vägen ut.

Huvudproblemet med svensk skola är att vi alla är skolexperter. Oavsett vad politiker, pedagogfuxar och forskare säger, så har vi alla ett eller flera exempel på att deras teser inte stämmer. Vi har ju själva varit med.

Det är också därför som en klok skolpolitik inte ska försöka detaljreglera. Folk har kanske inte lärt sig skilja på växelström och likström, men de vet hur betygssystemet kan manipuleras. 

Politikerna har därför ständigt motlut. De låter utarbeta kunskapsmätningar som ständigt måste uppgraderas eftersom verkligheten inte låter sig mätas på den detaljnivå som deras planekonomiska ambitioner kräver. Med jämna mellanrum kommer kallduschar för eleverna som försökt inrätta sig efter en given ordning – som ändras gång på gång. 

Nu senast är det exempelvis förslag om att justera betygssystemet för den internationella utbildningen IB. Det leder fram till elevprotester och osäkerhet om det programmet överhuvudtaget kan fungera i Sverige. 

Och den oklara bedömningsgrunden blir ibland skrattretande som när lärarna instrueras att vid betygssättning i gemensam sång avgöra om eleven kan följa rytm och tonhöjd med ”viss säkerhet” (betyget E), ”relativt god säkerhet” (betyget C) eller ” god säkerhet” (betyget A)?

Eller när betyget ”underkänd” ska graderas. Oklart hur. Kanske ”underkänd med viss osäkerhet”, ”relativt väl underkänd” och ”med god säkerhet underkänd”?

Mest talande för att betygssystemet misslyckats är att vi i vardagstalet använder den gamla skalan för bedömningar – det är 1 till 5 som gäller. Inte senare tiders politiska hugskott.

Låt oss komma ihåg att alla ordningar manipuleras av människor. Betygssystemet är bara ett exempel på att den planekonomiska tankemodellen inte fungerar. Oavsett vad höga vederbörande hittar på för metod att styra utvecklingen i önskad riktning kommer folk att hitta strategier att gynna sina egna strävanden.

Därför måste de politiska direktiven sammanfalla med människors individuella strävanden i så hög grad som möjligt. Försök att övertala folk att välja ingenjörsutbildning därför att nationen behöver folk i industrin är dömda att misslyckas. Eleverna kommer att välja stylist även om det leder till att den skandinaviska kulturen dör ut.

Patriotismen är numer en dålig morot. Men tydliga indikationer i lönesättningen fungerar bra.

Oförmågan hos staten att ens skapa ett betygssystem som fungerar visar också att den inte är bättre än kommunerna på att styra. 

Den som föreställer sig att staten i sin klokskap är bättre skickad att bekämpa Pisa-katastrofen kan fundera över om höga vederbörande kan anses ha lyckats väl med exempelvis lärarutbildningen? 

Nej, det enklaste är nog att fullfölja socialiseringen av skolan – i ordets rätta bemärkelse. Att överlämna verksamheten till dem som det närmast berör, nämligen föräldrarna, eleverna och lärarna. Dra undan mattan för pedagogikindustrin. Ge enkla och lättbegripliga kommandon och lita till professionen och familjen att lösa uppgifterna. 

Skolan är till för medborgarna, inte för makthavarna.

Den som föreställer sig att staten i sin klokskap är bättre skickad att bekämpa Pisa-katastrofen kan fundera över om höga vederbörande kan anses ha lyckats väl med exempelvis lärarutbildningen?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 17 oktober 2016 kl 06:45
Uppdaterad: 18 november 2016 kl 12:03