Demokrati

Har S funderat på att slänga dagboken från helvetet?

Alla dessa protokoll och allt detta historieskrivande, där hela livstider av gamla strider och surdegar får evigt liv. Vad är den partipsykologiska ordinationen? Vad säger de om karaktärsdragen hos arbetarrörelsen? Peter Santesson skickar socialdemokratin till psykologen.

Vad skulle Poul Perris rekommendera? Jag undrar om inte psykologen som djupinterjvuade partiledarna i tv under valrörelsen borde akutkonsulteras igen. Partiledaren som klev in i kylan, skandalboken om Håkan Juholt där Daniel Suhonen så generöst återger plågsamma interiörer från möten i socialdemokraternas verkställande utskott, får mig att längta efter tv-psykologen. Vad skulle han rekommendera nu?

I socialdemokratiska kretsar begår Suhonen en förbjuden handling. Han citerar från de fullständiga protokoll som fördes vid mötena. Så får man absolut inte göra. Tjugo års embargo gäller för protokollen. Men för stora delar av åskådarna till dramatiken är nog det mest förvånande någonting annat. Fullständiga protokoll? Skrivs allting ned?  Jo, så ligger det till. Både verkställande utskottets och partistyrelsens möten protokollförs på den detaljnivån. Och så har det gått till i åratal.

Varför gör de det? En förklaring torde handla om partiets traditionella självuppfattning. Ett så dominerande och statsbärande parti kommer med åren att uppfatta också partiets inre liv som en förlängning av statens och hela samhällets angelägenheter. Om socialdemokratins vägval också är hela Sveriges vägval betyder det att stor historia skrivs på dessa möten. Det måste bevaras för framtiden.

Forskare har tackat och tagit emot. Det går till och med att se vilka forskare som har tackat och tagit emot i de ändlösa protokollen – för även beviljande av tillgång till protokollen var under lång tid en egen beslutspunkt på partistyrelsemötena. Här antecknas rubb som stubb. Socialdemokraternas fixering vid sin partihistoria kan endast matchas av samhällsvetarnas. Sådana mängder av fascinerande material kan de inte hålla sig ifrån. Arkiven är guldgruvor.

Men frågan är om inte dessa exakta protokoll speglar ett annat karaktärsdrag hos arbetarrörelsen – och det är nu jag börjar leta efter Poul Perris mobilnummer. Risken med att minnas och arkivera är att man lever kvar i gamla strider och konflikter. Exakta diskussionsprotokoll är användbara för falangkrigare som aldrig släpper taget. Som eviga noteringar i svarta små anteckningsböcker.

Jag satt i publiken när P–O Edin och övriga gamla LO-ledningen presenterade sin historieskrivning över LO:s vägval på 1980 och 90-talet. Ingvar Carlsson kommenterade och hamnade genast i försvarsställning. Han försäkrade att stoppaket, krisuppgörelser och a-kassesänkningen 1995 bara berodde på yttre tvång.

  – Åja! Kontrade Edin, som meddelade att han minsann visste att ett av statsråden ville sänka ersättningen oavsett om det var kris eller inte. Statsrådet ansåg att arbetarna hade blivit lata och behövde stramare regler.

På raden framför mig satt två gråhåriga män med svag hörsel, bistra gamla ombudsmän från förr. De började skrikviska i öronen på varandra.

– VET DU VEM HAN MENAR?

– JOO! DET VAR MONA SAHLIN!

Elefanter glömmer aldrig.

Men är det så funktionellt? Mina egna amatörpsykologiska observationer har lett mig till slutsatsen att man blir olycklig av att intressera sig för sin egen person och sitt eget förflutna. Deprimerade personer brukar vara uppslukade av sig själva, och personer som är uppslukade av sig själva blir förr eller senare deprimerade. Kan möjligen ett snarlikt mönster gälla för politiska partier? Det är en myt att sanningen alltid måste fram. Ofta behöver den förträngas och med gemensamma krafter förskönas en liten smula för att de inblandade ska kunna sluta fred, gå vidare och göra nytta igen.

Men alla dessa protokoll och allt detta historieskrivande blir som en dagbok från helvetet, där hela livstider av gamla strider och surdegar får evigt liv. Vad är den partipsykologiska ordinationen? Jag ser framför mig hur Poul Perris lutar sig fram och mjukt frågar: ”Har ni funderat på att slänga protokollen?”

Det är en myt att sanningen alltid måste fram. Ofta behöver den förträngas och med gemensamma krafter förskönas en liten smula för att de inblandade ska kunna sluta fred, gå vidare och göra nytta igen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.