Krönika
Demokrati
22 december 2015 kl 10:42

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Nytt partisystem kan lätta på spänningarna

Spänningarna finns överallt i partierna - frågan är om vi inte skulle behöva ett nytt partisystem. Kanske också ett nytt valsystem. Men framförallt partier som inte är gamla artefakter så fjärran från sina gamla ideal.

Den sista tiden har jag flera gånger blivit uppringd av upprörda socialdemokrater som funderar på att lämna sitt parti. De kommer ur två delvis olika idéströmningar inom partiet, men är ändå nästan lika desillusionerade. 

Dels är det de som upprörs djupt över de senaste veckornas omsvängning i flyktingpolitiken. Ofta är de ganska unga och tycker att S har svikit sina ideal. 

Grupp två innehåller oftare äldre medlemmar och de är också bekymrade över flyktingpolitiken, men så att säga åt andra hållet. De tycker att partiet har varit naivt och blundat och vidtagit åtgärder för sent. 

De är också mycket besvikna över den svaga ekonomiska politik partiet bedriver och blir förtvivlade var gång finansminister Magdalena Andersson talar om att behålla utgiftstaken.

”Vem vet. Det kan ju finnas värre svek att lämna för i protest inom kort”, brukar jag säga och personen lugnar sig och när jag lagt på luren har jag än en gång övertygat en person att vara kvar som medlem.

Men hur ska man göra bägge dessa grupper glada samtidigt? Svaret är nog att det inte är så lätt. Om ens möjligt.

I många andra länder har vi fått se stora omvandlingar av partisystemet de senaste åren. Tendensen verkar vara att väljarkåren blir alltmer rörlig och illojal.

I det just avslutade parlamentsvalet i Spanien fick ju det nybildade vänsterpartiet Podemos 20,7 och borgerliga Ciudadanos 13,9 procent av rösterna – som de tog närmast rätt av från de gamla maktpartierna PP och PSOE.

I Sverige kan man väl säga att SD står för en motsvarande revolution mot de gamla partierna och slår sönder varje möjlighet till starka röda, rödgröna eller blå regeringar.

Men frågan är om vi inte också lever i en tid där vi delvis skulle behöva ett nytt partisystem. Kanske också ett nytt valsystem. Men framförallt partier som inte är gamla artefakter så fjärran från sina gamla ideal så att ingen blir glad.

För spänningarna finns överallt i partierna oavsett om man kommer till Centerpartiet som klyvs mellan Stureplan och gödselstacken, vänstern som slits mellan maktambition och idealitet eller kristdemokrater som antingen hatar den nya ledningen på ett närmast gammaltestamentligt vis eller som liknar den nya ledaren vid en guldkalv i öknen.

I en annan dimension skulle man kanske egentligen tänka sig variationer på följande partisystem i Sverige, från vänster:

Rödgröna idealistpartiet (Rip) som samlar upp delar av nuvarande MP, Fi och halva V, samt delar av SSU. Schyman leder partiet och får återigen cirka 12-15 procent av väljarna.

Nya Socialdemokratiska arbetarpartiet (Nya-SAP) som tar LO-delarna av S samt nästan alla väljarna, halva V (och Sjöstedt) men får LO-Kålle som partiledare. Får cirka 33-37 procent av väljarna.

Pragmatiska-liberalerna (Pralinerna i folkmun), tar högerdelen av S (de är inte många) och hela FP samt 2/3 av C, samt några Reinfeldtmoderater som inte gillar ny-nya-M. De leds av en duo bestående av Mikael Damberg och Birgitta Ohlsson. Men bägge störtas av Annie Lööf redan efter ett halvår. Får cirka 10 procent av väljarna, men sitter alltid i regeringen.

Borgerliga-demokraterna-Stockholm-Mälardalen (Bdsm) tar hela M, Jan Björklund, halva KD, och Stureplansdistriktet av C, samt många väljare från SD. Får cirka 32 procent av väljarna.

Äktsvenska skånska partiet (Äskp) blir en sammanslagning av Nationaldemokraterna, SD och Skåne-Centern och för en tynande tillvaro på cirka 5-7 procent sedan Nya-SAP och Bdsm tar många av deras väljare bara genom att inte vara så lika varandra. 

I Studio Ett i P1 talar man om nationalhögerns kris och allt är sig likt, fast på ett nytt sätt.

För spänningarna finns överallt i partierna oavsett om man kommer till Centerpartiet som klyvs mellan Stureplan och gödselstacken.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 22 december 2015 kl 10:42
Uppdaterad: 12 januari 2016 kl 14:05