”Undantag från vissa bestämmelser i plan- och bygglagen vid tillströmning av asylsökande” heter en promemoria från regeringen som just har varit ute på remiss.
I den föreslås regeringen kunna meddela föreskrifter som innebär att kommunerna i ett krisläge kan köras över för att anlägga enklare flyktingboenden. Kraven som ställs på bostäderna blir lägre och placering av dem kan göras utan att ta hänsyn till allmänna intressen – och kommunmedborgarnas syn.
Intentionen ter sig naturligtvis god. Meningen är att snabbt kunna inkvartera människor någonstans om ett krisläge uppstår. Men istället för att se de underliggande sjukdomsproblemen klamrar man sig fast vid att plåstret på såret ska se så snyggt ut som möjligt.
I förslaget som handlar om bostäder just för asylsökande ligger inbäddat en syn på att det nödläge som finns just nu på bostadsmarknaden – oavsett hur många asylsökande som kommer framöver - ses som ett normalläge.
Var ska de personer som bor i de enklare temporära bostäderna ta vägen sedan?
Det råder stor brist på reguljära bostäder. Sveriges kommuner och landsting, SKL, skriver i en rapport som kom ut i förra veckan att de spår att befolkningen i Sverige kommer att öka med 650 000 personer fram till 2020. Det är ingen liten siffra. Redan nu köper kommuner in bostadsrätter och villor för att kunna ge tak över huvudet till nyanlända, det vill säga de som fått sin asylansökan godkänd. Vi har ett allmänt nödläge på bostadsmarknaden.
Då: särbehandlingssamhället strikes again! Det är först när det kommer asylsökande som politikerna ids sätta in en högre växel för att skapa möjligheter att klämma in några extra bostäder snabbt.
De som bott här under en längre tid förväntas acceptera sin lott. Unga människor som vuxit upp i Sverige tvingas bo hemma hos sina föräldrar trots att de skulle vilja ha flyttat hemifrån för länge sedan. Många av dessa skulle gladeligen hyra ett litet kyffe, även om det är spartanskt. En person som får en chans till ett temporärt jobb i en storstad skulle gärna ta något enkelt tak över huvudet om det bara fanns.
Ett välmående samhälle kan inte byggas på undantag och särlagar för olika grupper. Lika rättigheter behövs och en helhet som hänger ihop.
Ett hårt reglerat bostadsbyggande och en migrationspolitik som av välvilja tillåtits flyta fritt, det är ingen bra kombination. Och nu inrättas undantagslagar för att kunna hantera symptomen av detta. Det är inte en långsiktigt hållbar politik.
Lösningen på bostadsproblemen måste självklart vara att göra byggandet enklare, lättare och att ställa lägre krav på bostäderna, oavsett vilka människor som ska bo i dem. Sänker detta standarden totalt sett? Kanske, men det är bara tugga i sig. Prioriteringar är en del av livet och av politiken.
Vill man att Sverige vilket år som helst ska kunna inkvartera säg 100 000 extra människor på kort varsel är det inte undantagslagar med toppstyrning som bör läggas fram, utan helt nya lagar och regler som synkar med den intentionen. Vill man inte detta så ser man till att skapa system och strukturer så att detta scenario inte uppstår.
Var ska de personer som bor i de enklare temporära bostäderna ta vägen sedan?
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.