Kompetensbrist

Nu slår kompetensbristen mot kulturen

Bristen på estetisk kompetens bland våra unga kommer inte att ge upphov till dramatiska problem. Den kommer bara stillsamt att leda till mindre kreativitet och färre innovationer i det industrisamhälle, som redan ersatts av ett informationssamhälle, skriver Åsa Moberg. 

Krönika

På frågan vad som är det största problemet just nu ger alla verksamheter samma svar: kompetensbristen. De senaste larmen gäller kultur och strålsäkerhet. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) meddelar att unga inte söker sig till kärnteknikområdet. Vi saknar redan den medicinska kompetens som behövs vid en kärnkraftsolycka eller ett atombombsangrepp. 

Akut kompetensbrist råder på sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, skolor, socialtjänst och i privata företag i de flesta branscher. Ibland undrar jag om den effektivt slimmade tidsandan har lyckats effektivisera bort basen för hur kompetens skapas: överföringen av erfarenhet från äldre till yngre.

Det handlar om den förbisedda kunskap som förs vidare genom att någon, till synes passivt, iakttar ett skeende, eller att människor oplanerat delar med sig erfarenheter av ett problem eller en framgång.

Många hävdar att det är New Public Management som har lett till att arbetsplatser slimmats tills personalen flyr. Jag uppfattar problemet som större än så, som ett resultat av 1900-talets blinda tro på storskalighetens fördelar.

Hittills har kultursektorn varit ett lysande undantag. Dess bas är en närmast oändlig mängd små självständiga aktörer. Branschen har haft lätt att rekrytera nya hängivna medarbetare, trots låga löner, usla arbetsmiljöer, sexuella trakasserier och oregelbundna arbetstider.

Men ungdomar är inte dumma, någonstans nås en gräns. Enligt P1:s Kulturnytt lockas unga inte längre av högskoleförberedande konstnärliga utbildningar, som anrika Nyckelviksskolan på Lidingö.

Elever som söker till högre konstnärlig utbildning behöver förberedande skolor, men dessa får allt färre sökande. Kulturen ser ut att närma sig samma kompetensbristavgrund som resten av yrkeslivet. En trolig orsak framhålls: att estetiska ämnen inte längre är obligatoriska på gymnasiet. Forskning visar dock att hjärnan behöver sådan stimulans för att utvecklas optimalt.

Vetenskapsradion i P1 belyste samtidigt de senaste decenniernas utveckling av skolornas kunskapssyn och de olika hårt kritiserade betygssystemen. Till det mest förödande hör 90-talsidén att praktiska färdigheter inte räknas. Men sättet att formulera målen för de målstyrda betygen fungerar generellt dåligt.

Betygsforskaren Anders Jönsson sammanfattade bristerna med att ”kunskapskraven inte mäter det som är kärnan i ämnet”. Där kanske han formulerade en mekanism som gäller även välfärden. Vi har blivit så besatta av att mäta och dokumentera att det viktiga men svårmätbara, som mänsklig kontakt och bemötande, förflyktigas.

Alla inser allvaret när avdelningar på sjukhus stängs på grund av personalbrist. Om ingen atomkatastrof inträffar kommer vi inte att märka hur mycket kunskap som saknas på det området.

Bristen på estetisk kompetens kommer inte heller att ge upphov till dramatiska problem. Den kommer bara stillsamt att leda till mindre kreativitet och färre innovationer i det industrisamhälle, som redan ersatts av ett informationssamhälle med en växande besöksnäring. Där råkar kultur vara en av de viktigaste råvarorna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.