Normkritiken på Konstfack – tyvärr inte en installation

Akademin ska som ett säte för bildning, djupa resonemang och intellektuell frihet motstå anammande av politiska ideal. Uppmaningar att hellre tänka rätt än fritt ska alltid ge upphov till eftertanke – oavsett hur goda avsikterna för social rättvisa än utmålas, konstaterar Anosh Ghasri.

Krönika

Den som söker en lektor- eller professortjänst vid Konstfack kan inte längre endast förlita sig på sina akademiska meriter. Förra året menade rektorn på Konstfack, Maria Lantz, att kunskap om normkritik och intersektionella perspektiv är ett krav för att anställas som lektor eller professor vid lärosätet. Det var inte bara tomma ord. Lantz påbud tillämpas som policy.

Som Academic Rights Watch uppmärksammat fästes, i samband med tillsättning av en professurtjänst vid lärosätet nyligen, stor vikt vid de sökandes dokumenterade erfarenhet av att ”genom sin [normkreativa] praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden.” Tjänsten gick, som granskningen visar, inte till kandidaten med de bästa meriterna utan till den kandidat vars normkritiska arbete ansågs lovvärda av de sakkunniga.

Frivilliga sammanslutningar som politiska partier, föreningar och ideella organisationer, baserade på gemensamma mål och intressen, kan mycket väl både förespråka och ägna sig åt normkritik. Akademin ska dock, som ett säte för bildning, djupa resonemang och intellektuell frihet motstå anammande av politiska ideal – hur idealistiskt det än må låta. Statliga lärosäten som anställer, eller avskedar, personer baserat på deras ideologiska övertygelser eller ifrågasättanden av vedertagna föreställningar har inte bara övergett dessa ideal, och meritokratin, utan övergått från att bedriva utbildning till att ägna sig åt ett ideologiskt maktprojekt.

Konstfacks förfarande, och andra offentliga arbetsgivare som kan finna Konstfacks policy lockande, ställs inför en rad frågor. Hur mäts studenters normkritiska lärande och anställdas normkritiska handlande? Hur och när blir Konstfack, professorerna, studenterna, eller samhällsmedborgarna för den delen, tillräckligt normkritiska? När har målet uppnåtts? När normer bryts, upprättas nya sådana. Det finns inget mänskligt sammanhang som inte präglas av normer, och det finns inga normer som godtas av alla. Ska även de nya normerna kritiseras? De är ju produkter av just ett normkritiskt förhållningssätt. Omhuldas då detta lika lätt?

Elever vid Konstfack lovas en akademiskt solid grund som de kan ”borra djupare i och att utvecklas vidare från.” Hur fri och framgångsrik kan en utbildning, eller en karriär för den delen, bli, både på Konstfack men även på andra arbetsplatser där normkritik införs som en vägledande, alternativt dikterande, policy om ett normkritiskt förhållningssätt används för att kritisera just normkritiken och dess mål?

Makt- och systemkritiska tankar har idag gått från att vara kritiska till att bli själva den makt som disciplinerar akademin och offentligheten. Oavsett hur goda avsikterna för social rättvisa än utmålas, bör ideologiska uteslutningar, uppläxningar och villkoranden av det offentliga, och inte minst uppmaningar att hellre tänka rätt än fritt, särskilt när det förekommer inom akademin, att mana till eftertanke. Goda föresatser faller som bekant inte alltid väl ut.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.