Nobelpris

Nobelpriset är en social konstruktion 

Den vänsterkritik mot nationalekonomin jag mötte som student utgick från att en högerlutande politik antogs hämta kraft ur en högerlutande ekonomisk vetenskap. Men det får nog sägas vara en övertolkning att idéerna var det som styrde, skriver Marika Lindgren Åsbrink med anledning av årets Nobelpris i ekonomi.

När jag studerade nationalekonomi för 10-15 år sedan var det standard bland de vänstersinnade studenter jag umgicks med att ta avstånd från Nobelpriset i ekonomi,* eftersom det sågs som ett pris som ofta gick till nyliberalt präglade personer.

Som jag uppfattar det är den kritiken inte lika vanlig längre. Jag tror det säger något både om nationalekonomin som vetenskap och om det allmänna politiska läget.

Inte för att det går att plocka några enkla partipolitiska poäng på senare års pristagare – Paul Krugman är inte särskilt typisk och belönades inte heller för sin aktiva roll i samhällsdebatten – men nog har något hänt.

I år föll priskommitténs val på amerikanerna William Nordhaus och Paul Romer. Den amerikanske ekonomiprofessorn Justin Wolfers kommenterade valet med att båda pristagarna pekar på inneboende motsättningar i kapitalismen: Den oreglerade marknaden kommer att medföra för hög miljöförstöring (enligt Nordhaus) och för få nya idéer (enligt Romer).

Det här är inga konstigheter för den genomsnittlige nationalekonomen, men de politiska strömningar där detta betraktas som kontroversiellt är trots allt varken obetydliga eller utan genomslag.   

Tillsammans med tidigare års pristagare, inte minst förra årets Richard Thaler, tycker jag mig ana ett mönster: Riksbankens priskommitté belönar gärna dem som ägnar sig åt frågor som skaver. Det kan handla om marknadsmisslyckanden, externaliteter, begränsningar i människors rationalitet, monopol, allmänningar och så vidare – frågor med politisk laddning, utan uppenbart enkla svar, men påfallande ofta där resultatet går emot en mer vulgariserad tolkning av nationalekonomin som en kapitalismens blinda påhejare.

Financial Times ekonomiskribent Martin Wolf har beskrivit att såväl 1930-talets depression som 1970-talets stagflation medförde omfattande förändringar av både ekonomisk vetenskap och policy, där balansen mellan marknad och stat ändrades; i det första fallet i riktning mot mer stat, i det andra mot mer marknad. Paul Romer påpekar i ett svavelosande angrepp på den moderna makroekonomin att den tio år gamla finanskrisen innebar ett betydligt större misslyckande för nationalekonomin än 1970-talets kriser.

Skillnaden är att denna gång har krisen inte medfört någon större omorientering av varken policy eller verklighetsuppfattning.

Den vänsterkritik mot nationalekonomin jag mötte som student utgick från att en högerlutande politik antogs hämta kraft ur en högerlutande ekonomisk vetenskap. Men det får nog sägas vara en övertolkning att idéerna var det som styrde. I dag ligger tonvikten i nationalekonomin någon annanstans – det gäller såväl relationen mellan marknad och stat som klimatfrågan – men politiken har i alltför liten utsträckning förändrats.

Som så ofta annars i politiken är det intresset, snarare än idéerna, som avgör. Frågan är bara vems.


* som egentligen har ett betydligt längre namn, men ”Nobelpris” är fortfarande inte ett grundämne utan en social konstruktion och nej – ingen använder tio ord om det räcker med ett.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.