Demokrati

Nimby-rörelsen har något viktigt att säga

Är beslutsfattare som inte tar intryck av lokala protester okänsliga vandaler som döms i historiens domstol? Eller är de som protesterar destruktiva bromsklossar som bara fördyrar och krånglar till med sitt överklagande?

Det politiska samtalet har sina vedertagna ståndpunkter, där det inte riktigt förväntas någon närmare underbyggnad. En sådan är att förfasa sig över 1960-talets rivningsvågor. Numera är det gott om reportage som beskriver hur stadsplaner bryskt ritades om efter modernistiska visioner. Gamla svartvita bilder visar stadsmiljöer som gick förlorade. Vad höll de på med? Varför lyssnade ingen?

En annan vedertagen ståndpunkt tycks vara denna: lokala proteströrelser är ett gissel och bör rundas snabbast möjligt om man vill få något gjort. Nimby-rörelser, suckas det. Not in my backyard! Lappskrivare som bara talar i egen sak… Underförstått handlar det om gnällspikar som drivs av förändringsrädsla och egenintresse. Visionslösa och mindre respektingivande motiv som bottnar i oförmåga att tänka på annat än villapriser.

De båda ståndpunkterna är svårförenliga. För det höjdes röster mot rivningsvågorna under 1960-talet. Boende och berörda var förtvivlade och protesterade vilt när gamla miljöer där de levde sina liv jämnades med marken. Och vad kallar vi sådana protester? Just det, nimby-rörelser. 

Hur ska vi ha det? Är beslutsfattare som inte tar intryck av lokala protester okänsliga vandaler som döms i historiens domstol, eller är nimby-protester destruktiva bromsklossar som bara fördyrar och krånglar till med sitt överklagande?

Men det är väl ändå inte samma sak, kan någon invända. Då var då och nu är nu. Då var det befogat. Nu är det tjafs. Hur man nu skiljer det ena från det andra. Jag gissar att förfluten tid ofta är det som adlar en samtida jobbig nimby-rörelse till minnet av en legitim folklig protest. Kanske är 30–40 år ungefär det som krävs?

I Studio Ett (19/2) sändes en intervju med Norbergs kommunalråd Åsa Eriksson. Kommunens situation med asylmottagningen har beskrivits tidigare i denna kolumn. Eriksson beskrev hur hon inte hade kunnat hålla tillbaka gråten när hon skulle redogöra för kommunens situation på ett möte.

”Det var då, när jag skulle berätta om hur det fungerar i kommunadministrationen, vad polisen säger, vad räddningstjänsten säger, vad matbutikerna säger, vad människor på gatan säger – det var då det brast.”

Under intervjun stockade sig orden för henne på nytt. Sällan hör man en så förtvivlad kommunpolitiker.

”Det är flera års frustration, där vi har försökt få kontakt med ansvariga politiker och Migrationsverket och påtalat de här bristerna som de ser. Och fick brev tillbaka med ungefär ’Goddag Yxskaft! Ni ska vara generösa och solidariska, ställ upp nu.’”

Så ser en nimby-protest ut, och så har den alltid brukat bemötas. Lokala klagomål ska stå tillbaka för centrala målsättningar. Protester från stora mottagningskommuner är ingenting nytt. De berörda har bara blivit fler. Anna-Greta Leijon berättar i sina memoarer Alla rosor ska inte tuktas! hur hon som invandringsminister för 40 år sedan, år 1975 uppvaktades av företrädare från Södertälje och Botkyrka som försökte få regeringen att ställa sig på bromsen. 

Lokala protester kan givetvis inte alltid få rätt. Avvägningen mellan våra gemensamma mål och den lokala prislappen är knepig. Men nog bör man åtminstone intressera sig för vad de har att säga.

Det var då, när jag skulle berätta om hur det fungerar i kommunadministrationen, vad polisen säger, vad räddningstjänsten säger, vad matbutikerna säger, vad människor på gatan säger – det var då det brast. \

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.