Fredagen den sjunde april var en kaotisk dag med förberedelser inför både shabat och pesach – alltså vilodagen och den stundande judiska påsken till minne av Israels barns befrielse från slaveriet för 3300 år sedan. Slaveriet – får vi lära oss i Bibeln – skulle bland annat upplevas för att vi skulle älska främlingen och för alltid minnas att vi en gång hade varit främlingar i Egyptens land.
Matlagning och minutiöst städande av mitt kök blandades med diskussioner om religiösa friskolors vara eller icke vara. Frågan berör mig både personligen och ideologiskt. Jag har själv barn på judiska friskolan och är väldigt nöjd med den, så det är frustrerande att se hur den svenska debatten kring religion tenderar att bli minst sagt känslosam och sällan förs av dem som är kunniga i ämnet.
Under eftermiddagen förändrades Stockholm på ett sätt som vi inte var förberedda på. De scener vi har sett i Paris, Madrid, London, Jerusalem och New York blev svensk verklighet. Terrorn slog till. Tjutande sirener, hovrande helikoptrar och överallt människor i panik. Alla färdvägar in och ut ur stan snördes av.
Då ringer telefonen. En Facebook-vän undrar om jag kan hysa in hennes syster som fastnat på Kungsholmen. Självklart kan jag det, hon är varmt välkommen.
Min vän är kristen men systern visar sig vara en ung muslimsk kvinna som bär hijab och har med sin halvårsgamla bebis. Man kan tänka sig in i hennes utsatta situation, ensam med ett litet barn och ingenstans att ta vägen.
Nog kändes det som Guds försyn att vi två fick mötas just precis vid ett tillfälle då man lätt kunde börja spekulera i vem, varför och så vidare. I stället satt vi i köket och pratade om livet, religionen, våra likheter och skillnader, om olika skolsystem, situationen i förorterna och vad det är att höra till och samtidigt ändå vara främling.
Vi är två främlingar – om än födda här. Våra seder och bruk må vara ovana för vår omgivning men trots detta är vi en del av Sverige.
Att vilja förbjuda religion i människors vardag är att gå rädslans väg. Religion är inte hokus pokus. Religion är kultur och ett av många sätt att ta sig an tillvaron.
En del menar att religion skapar terror. Det är fel. Hat skapar terror men religionen används gärna som förevändning. Förbjuder man religion kommer den som hatar snabbt att hitta något annat att skylla hatet på.
Många är rädda idag, de känner inte igen sig i allt det nya i Sverige. Men rädsla utvecklas lätt till hat, och hat leder alltid åt fel håll. Därför är Bibelns bud om att älska främlingen kanske ett av de allra viktigaste – och aktuellt än idag.
I komplexa tider då debatten lätt blir hätsk vill jag understryka att med främlingen menas inte illdådaren. Främlingen är den som är ibland majoriteten, som hör till men ändå gör lite annorlunda. Främlingen är den andre, men främling är också du varje gång du flyttar dig ur din trygga sfär.
Den bubbla av avskildhet där Sverige hittills har befunnit sig har brustit, världen har slutligen nått ända hit. På gott och ont – men allra mest på gott.
Religion är inte hokus pokus. Religion är kultur och ett av många sätt att ta sig an tillvaron.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.