OECD-rapporten

Nej, skolan behöver inte politisk samsyn

Ibland är en intervention precis det som behövs. En tredje part som kliver in utifrån, bryter upp dödlägen och destruktiva loopar och dömer av frågor som parter inte klarar att lösa på egen hand. Det är läget med svenska skolan nu. Därför gör det ont i hjärtat att se att den nytillsatta skolkommissionen ska ”arbeta i dialog” med en parlamentarisk referensgrupp. Nej!

I måndags presenterade Andreas Schleicher – mannen bakom Pisa-testerna och numera chef för OECD:s utbildningsdirektorat – resultatet av den specialgranskning av svenska skolan som den förra regeringen beställde efter Pisa-katastrofen. Nyktert och vederhäftigt gick han raskt igenom diagram efter diagram som visade vårt snabba förfall. Vänligt men strängt förklarade Schleicher att han var besviken. Sällan har jag skämts så gruvligt av att titta på en presskonferens.

Värdefullt och intressant, men egentligen välbekanta synpunkter, sa Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket, efter presentationen. Den som följt svensk skoldebatt skulle känna igen sig i OECD:s slutsatser och rekommendationer. 

Ja, det har hon rätt i. Men frågan är om inte det säger något om det sorgliga tillståndet i svensk skoldebatt. För det är omöjligt att komma med några ”nya” förslag i en debatt som förvandlats till en ändlös buffé som innehåller favorithypoteser för exakt alla politiska smakinriktningar.

Många är eniga om att något drastiskt behöver göras. Men sedan utbryter kakofonin. För mycket ny teknik i klassrummen eller för lite? Saknas det traditionell katederundervisning? Eller är det kanske brist på modern, engagerande pedagogik som ligger bakom? För mycket decentralisering och bristande samordning, eller för mycket byråkrati och krångel som hämmar lokal kreativitet? Fel på skolvalet eller brist på mångfald? Ställs det för många bokstavsdiagnoser eller är det för få som får experthjälp med sina problem?

Förra året undersökte Demoskop vad allmänheten trodde att skolans försämring berodde på. Det visade sig att synen på skolans nedgång speglade ens samhällssyn och ideologi i stort. 

Skolan är en projektionsduk där vår allmänna uppfattning om samhällets natur kommer till uttryck. Liberaler har sin förklaring, konservativa sin och socialdemokrater en helt annan. Knappast är det skolforskning som skulle ligga bakom åsiktsskillnaderna.

OECD-rapporten är ett försök att få in den utomstående auktoriteten som kan ge riktning och äntligen röja i vegetationen av illa underbyggda hypoteser och teorier. Ett annat försök är den nytillsatta skolkommission som Anna Ekström nu leder, en skolvärldens motsvarighet till Lindbeckkommissionen från 90-talskrisen. 

Man kan bara önska den utredningen all styrka och välgång. Men hjärtat sjunker när man i direktiven ser att kommissionen ska ”arbeta i dialog” med en parlamentarisk referensgrupp. Å nej! Så åstadkommer man inga stordåd. Strunta i det! Lås in er! Låt er endast styras av det bästa faktaunderlaget, och kom tillbaka med ett kärvt budskap i 113 stränga punkter. Vi behöver inte samsyn. Här behövs intervention.

Skolan är en projektionsduk där vår allmänna uppfattning om samhällets natur kommer till uttryck. Liberaler har sin förklaring, konservativa sin och socialdemokrater en helt annan. Knappast är det skolforskning som skulle ligga bakom åsiktsskillnaderna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.