Krönika
Religion
17 augusti 2015 kl 09:53

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Nej, polisen ska inte jaga den som täcker sig

Ett sätt att förhindra att människor provoceras av religiösa symboler, som slöjor, är förstås att inte tillåta dem utanför hemmets hägn. Men är det verkligen så vi vill upprätthålla en liberal rättsstat?

Sommaren 2015 hände det osannolika: Jan Guillou skrev en krönika som hyllades brett i borgerligheten. Mest handlade det förstås om underhållningsvåld; att en av landets mest profilerade vänstermän riktade penna och vrede mot Vänsterpartiet var i sig skäl för många av oss att rusa till micron efter popcorn.

Hans uppgörelse med hur partiet har behandlat några av sina egna medlemmars vittnesmål om islamistiska trakasserier i förorten kommer sannolikt att räknas till en av årets mest läsvärda texter.

Men i upphetsningen över att Guillou tillstod att liberala ledarskribenter kunde ha rätt om någonting verkade det faktum att han enligt fransk förlaga också föreslog ett förbud för religiösa symboler – läs slöjor - i skolan att komma bort, som vore det en självklarhet. 

Ska vårt svar på att det finns män som antastar kvinnor för att de täcker sig ”för lite” i förorten, vara att polisen, som i Frankrike, börjar jaga dem som täcker sig för mycket?

Vän av ordning invänder nu att Guillou syftade på barn, och att det är skillnad på barn och vuxna, skola och andra offentliga rum. Det är sant, även om artikeln inte nämner några åldersgränser. Men jag kan inte tycka att det är rimligt att förbjuda pojkar, som jagas på Malmös gator för att de bär kippa, rätten att göra det i ett klassrum. Ett sätt att förhindra att människor provoceras av religiösa symboler är förstås att inte tillåta dem utanför hemmets hägn. Men är det verkligen så vi vill upprätthålla en liberal rättsstat?

Under det senaste året har en allt mer auktoritär syn på både staten, och på islam, fått fäste inom borgerligheten. Trenden är så stark att den verkar ha utraderat mycket av borgerlighetens intresse för ett civilsamhälle som är rimligt fredat från vidsträckt statlig kontroll.

Detta är problematiskt; för ett av många bekymmer med att gå förbudsvägen är att det mycket snart slutar att ta emot. En politisk kultur där hot om lagstiftning slentrianmässigt betraktas som ett legitimt sätt att skicka signaler kommer att se krav på ökad offentlig kontroll spilla över på fler områden.

Men nu duggar kraven tätt: återinförd bettlerilag, kriminalisering av passivt medlemskap i terrororganisation, variationer på slöj- och burkinirestriktioner. När jurister och polis har påpekat svårigheter med att formulera regler som både möter effektivitets- och proportionalitetskrav har invändningarna viftats bort som utslag av politisk korrekthet eller feghet.

Det är slappt, och det är potentiellt farligt. Dels därför att dålig lagstiftning, eller problem som är svåra att bemöta med lagstiftning, kommer att leda till allt mer skruvade krav och allt mindre rättssäkra processer - den groteska idén om samtyckeslagstiftning är ett illustrativt exempel.

Dels därför att inte minst borgerliga företrädare borde påminna sig om att politiska majoriteter skiftar, medan statens befogenheter tenderar att bestå.

Nej, det är inte hos Guillou, eller Frankrike, borgerligheten ska söka råd. Inte i den här frågan heller.

Ska vårt svar på att det finns män som antastar kvinnor för att de täcker sig ”för lite” i förorten, vara att polisen, som i Frankrike, börjar jaga dem som täcker sig för mycket?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.