Personlig assistans

Nedmonteringen av LSS är ett ovärdigt bedrägeri

Situationen är så orimlig och ovärdig att jag skulle beskriva den som omöjlig, om jag inte sett handlingarna i målet om förlamade Erik som fått beskedet att han inte längre är berättigad till personlig assistans vid måltider, konstaterar Åsa Moberg. 

Krönika

Nedmonteringen av den personliga assistansen har presenterats som en besparing. Det måste vara det största bedrägeri som en svensk regering utsatt sina medborgare för. Allt som staten sparar dyker upp som kostnad, ofta större, hos kommuner, landsting och familjer.

Assistansen kostar omkring 30 miljarder om året. Den summan borde ses som en ovanligt lyckad arbetsmarknadspolitisk insats. Mer än hälften kommer tillbaks som skatt och sociala avgifter. Att vara personlig assistent är ett lågavlönat yrke där lämplighet är lika viktigt som utbildning. Det är ett bra första jobb, som ger stor livserfarenhet. Branschen sysselsätter ungefär 70 000 personer.

Kostnaden för alla byråkrater som utreder nerdragningar talar ingen om. Tidsberäkningar görs för olika funktioner, från morgon- och kvällsrutiner till måltider och toalettbesök. Att andas bedöms, som Centerpartiets Annie Lööf och Anders W Johansson påpekar på DN Debatt 28/8, inte längre som ett grundläggande behov. Den kontroll som påstås hindra missbruk av LSS är ofta rent destruktiv.

Även vid bestående svåra funktionshinder omvärderas tidigare beslut godtyckligt. Jag läser en dom från kammarrätten i Stockholm, ett överklagande av ett utslag i förvaltningsrätten. Det handlar om Erik som är förlamad efter en olycka. Han har i 20 år haft personlig assistans. Med den insatsen har han kunnat sköta ett eget företag.

Hans tillstånd har inte förändrats. Han kan inte hålla något med händerna. Han kan inte djupandas eller hosta och riskerar att kvävas när han äter. Men hjälp eller tillsyn vid måltider behövs inte längre. Anledning: han har ingen psykisk funktionsnedsättning! Försäkringskassans nya bedömning har gjorts gjorts efter ett telefonsamtal, utan att någon träffat Erik.

Eriks hjälp med grundläggande behov ska plötsligt inte omfatta måltider eftersom han ”kan äta viss fast föda själv om han får hjälp med att spänna fast en specialsked på handen och maten delas i lämplig storlek.”

Kammarrätten bedömer dock att hjälpbehovet vid måltider är av ”sådan integritetskänslig karaktär att det berättigar till personlig assistans”. Den magiska tidsgränsen på 20 timmar per vecka överskrids då: ”Han har därmed rätt till assistansersättning.” Då kunde man tro att Erik hade vunnit.

Försäkringskassan drog i stället med omedelbar verkan in assistansersättningen, utan att meddela de berörda. Assistansbolaget upptäckte – efter tre månader – att ersättningen uteblivit.

Den 14 augusti kom följande kafkabesked från områdeschef Monica Svanholm på Försäkringskassan: ”Vad jag förstått så har Försäkringskassan inte fattat något beslut utifrån Kammarrättens dom ännu, därför har det inte meddelats något beslut. Det pågår en utredning om din försäkringstillhörighet och så snart den är klar kommer du att få ett beslut.”

Ingen har meddelat att en utredning inletts. Jag har aldrig träffat Erik, men fattar ändå att han och hans familj får hela tillvaron uppriven av att Försäkringskassan inte har fattat något beslut. Situationen är så orimlig och ovärdig att jag skulle beskriva den som omöjlig, om jag inte sett handlingarna i målet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.