Yttrandefrihet

När staten gjorde sig till garant för god smak

Medborgare anses inte längre myndiga nog att värdera information och bilda sig en uppfattning i olika frågor på egen hand. I stället vill regeringar sila och sortera både nyheter och information för att därefter avgöra vad som är rätt och därmed av godo för dem.

Krönika

De som värnar om yttrande- och åsiktsfriheten har i dag två tendenser till inskränkningar att värja sig mot. Å ena sidan försöker regeringar, till exempel i Tyskland och Frankrike men även här i Sverige, att genom lagstiftning eller med offentliga medel villkora den information som medborgarna tar del av på sociala nätverkssajter. I Sverige spenderar exempelvis statliga Vinnova 13 miljoner på att slå hål på filterbubblor och motverka faktaresistensen som det heter.

Närmast räddhågsna vill regeringar, genom ett otillbörligt förmynderi, sila och sortera både nyheter och information för att därefter avgöra vad som är rätt och därmed av godo och vad som är fel och därmed av ondo för medborgarna. I detta döljer sig inte bara risken för ett demokratiskt underskott, utan även en märklig syn på medborgarna. De anses myndiga nog att rösta, och deras röster tas tacksamt emot på valdagen, men de anses inte myndiga nog att värdera information och bilda sig en uppfattning i olika frågor på egen hand.

Å andra sidan ser vi en växande trend med välorganiserade grupper, som vid minsta lilla pust av obehag eller kontakt med oliktänkande mobiliserar för att förskjuta dem från offentligheten, att utestänga dem från just sociala nätverkssajter och allra helst göra dem så oberörbara att de framstår som olämpliga i sina arbetsgivares ögon.

Privatägda plattformar som verkar offentligt, vare sig det är sociala medier, tv-kanaler eller event som Bokmässan, har den obestridliga rätten att själva avgöra vilka de vill tilltala och hur brett eller snävt deras utbud ska vara. I egenskap av konsumenter av dessa tjänster har vi makten att påverka privata företag och måste således ställa oss frågan vad våra krav på nedtystanden och utestängningar får för konsekvenser i det långa loppet. En moralisk hållning som försöker skaffa sig en dominerande ställning kan i sig vara fel rent principiellt. ”Dont buy jewish”-kampanjen i Europa under slutet av 1800-talet ansågs moraliskt rättfärdigad på sin tid och det visade på konsumenters makt, trots dess omisskännligt antisemitiska förtecken.

En av de författare som bojkottade Bokmässan förra året menade att Bokmässan var en kommersiell aktör med möjligheten att själva välja vilka de välkomnade och tillade – och det är här blir det intressant – att de: ”behöver inte förhålla sig strikt enbart till lagen utan måste också förhålla sig till sin egen moral.” Det viktiga var således inte lagens moral, den som gäller alla, utan en som låg i linje med bojkottarnas. Just detta, föreställningen att veta bättre och att den egna moralen överträffar både lagen och allt annat i det offentliga, ett maktanspråk som kläs i omtankens skrud, banar oemotsagt väg för såväl statliga som medborgerliga inskränkningar i yttrande- och åsiktsfriheten.

Regeringar, myndigheter och påverkansgrupper motiverar sina handlingar med att det är politiskt nödvändigt och moraliskt rättfärdigat. De förenas i tron att de handlar rätt, medan det i själva verket snarare är moralisk klåfingrighet, intolerans, historielöshet och inte minst – när staten ägnar sig åt det – ett demokratiskt underskott.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.