Krönika
Hemlöshet
28 februari 2020 kl 04:55

När slutar vi vräka barn?

Skribent

Gert Gelotte
frilansskribent, tidigare ledarskribent på Göteborgs-Posten

Det här är en opinionstext

Att vräkas från sitt hem kan aldrig vara ”barnets bästa”, men mycket som barn har rätt till i teorin är inte självklart i praktiken. 

Jag blev så glad. Den där dagen för 12 år sedan då barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) pekade med hela handen och sa: Inga barn ska vräkas från sina hem.

Självklart, kan tyckas, men mycket som barn har rätt till i teorin är inte självklart i praktiken.

Åren gick. Ministrar med barnansvar kom och ministrar med barnansvar gick. Jag tror att alla någon gång sa att barn inte ska vräkas. Men barn vräktes och barn vräks.

Den 3 oktober förra året konstaterade Kronofogden att antalet vräkningar av barnfamiljer inte längre minskar utan ökar.

Första halvåret 2018 vräktes 124 familjer med 231 barn. Samma period 2019 vräktes 127 familjer med 253 barn. I min hemstad Göteborg snudd på fördubblades antalet vräkta barn från 7 till 13.

Den vanligaste orsaken är att föräldrarna inte betalat hyran. Fast några hiskeliga skulder krävs inte. När Barnombudsmannen undersökte vad som hänt visade det sig att hyresskulden vid var tredje vräkning var som mest 10 000 kronor. Alltså två månadshyror – på sin höjd.

Konsekvenserna av så lite är enorma. Kronofogden konstaterar lakoniskt att ”vräkning ofta leder till hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden”.

I Göteborg är kön till en hyresrätt på Boplats Göteborg som kortast 1 973 dagar eller nästan fem och ett halvt år. Har du blivit vräkt är kön oändlig. Enda vägen tillbaka till en vanlig hyresrätt går via ett socialt kontrakt där kommunen garanterar att hyran betalas.

Läs också debattartikeln

Sociala kontrakt är det mycket ont om. Under tiden får vräkta barnfamiljer räkna med att bo på vandrarhem. Kan föräldrarna inte betala ställer kommunen upp en vecka i taget. Familjen måste alltså flytta ut och in varje vecka, inte sällan på olika vandrarhem.

För barn är det en katastrof. De förlorar kompisar när de ständigt måste flytta. Det är svårt att läsa läxor när hela familjen delar på ett rum. Att ta hem kompisar är inte att tänka på. I stället tror jag många vräkta barn gör sitt bästa för att dölja familjens skam.

Efter tolv år borde nollvisionens tid vara ute och handlingskraft tid inne. Vill vi att barn inte ska vräkas krävs förbud i lag. Det är inte enkelt, men absolut inte omöjligt.

Givetvis måste hyran betalas. Sker det inte frivilligt bör det kunna ske genom tvingande införsel i lön och bidrag. Ett av de viktigaste hindren är att Socialtjänstlagen inte tillåter tvång mot klienterna. Verksamheten ska ”bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet”, står det i portalparagrafen.

Vill vi skydda barn från vräkning krävs ett undantag i Socialtjänstlagen som utgår från en annan portalparagraf, den i FN:s barnkonvention, från årsskiftet svensk lag:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.”

Att vräkas från sitt hem kan aldrig vara ”barnets bästa”.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 28 februari 2020 kl 04:55
Uppdaterad: 28 februari 2020 kl 04:53

Skribent

Gert Gelotte
frilansskribent, tidigare ledarskribent på Göteborgs-Posten