Sverigedemokraterna

När ska partiers tveksamma rötter börja ses som dåtid?

Det är inte självklart att ett partis dåtid alltid ska kunna användas som prognos för deras framtid. Alla partier har tveksamheter i sin historia. Vi bör kunna sätta en gräns för när ett partis rötter ska vara ett acceptabelt argument för att vägra samarbete, skriver Nils Karlsson i en gästkrönika. 

Gästkrönika

Det politiska landskapet har onekligen förändrats snabbt. Nationalistiska och reaktionära rörelser har genom ökat väljarstöd blivit antingen en maktfaktor eller något alla partier måste förhålla sig till. Sådan är demokratin. Allt prat om att partier inte ska ge makt och inflytande till partier sprungna ur den nationella rörelsen gör att det lätt missas att det i grund och botten är väljarna som ger partier i demokratiska länder makt – inte andra partier. Med det sagt så är givetvis ett partis ursprung, dess rötter, moraliskt relevant.

Att ett politiskt partis historia är viktigt när det gäller att bedöma partiets trovärdighet, grundläggande värderingar, och legitimitet som samarbets- eller koalitionspartner är något som har varit extremt tydligt i den svenska debatten – både före och efter valet. Sju av riksdagspartierna gick till val på, bland annat, att de under inga som helst omständigheter ska samarbeta med det åttonde.

När det talas om att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen (inte så konstigt eftersom endast Vänsterpartiet kan kallas socialistisk av någon med mer än rudimentära kunskaper om politiska ideologier) så kan det vara klokt att komma ihåg att majoriteten mot Sverigedemokraterna är betydligt mer stabil.

Eftersom ingen partiföreträdare vill stöta sig med de väljare som tappats till SD, och eftersom att partierna ibland har anpassat sin politik inom SD:s favoritfråga till SD:s politik inom sin favoritfråga, pratas det gärna om SD:s rötter.

Det är inte orimligt att dessa rötter diskuteras. Jag växte upp på Limhamn där SD:s första lokalavdelning brukade heila omkring på gatorna, klottra hakkors på busshållplatserna, och sno pengar av oss yngre pojkar.

Samtidigt så borde det finnas en gräns för när ett partis förflutna är viktigare än ett partis nutid. Om du på motsvarande sätt gräver i de övriga riksdagspartiernas historia kommer du finna åsikter, beslut, och idétraditioner av minst sagt tveksam moralisk karaktär. Ändå pratas det sällan om deras rötter som hinder för samarbete. Och det är inte heller orimligt eftersom det är konsekvenserna av ett partis politik väljarna röstar på. Väljarna röstar på framtiden - inte på dåtiden.

Det bör alltså finnas en gräns för när ett partis historia ska få vara just historia och inte en prognos om partiets framtid. Sverigedemokraternas väljare förtjänar ett svar på den frågan och jag har ett förslag på ett.

Så, när är ett partis rötter och problematiska ursprung – exempelvis tidiga företrädares uniformerade heilande – inte längre ett problem? Jag har ett förslag på svar. För att ett partis rötter inte ska vara ett hållbart argument mot samarbete eller inflytande ska följande kriterier vara uppfyllda: 

  • Inga av partiets nuvarande ledande företrädare eller medlemmar ska ha varit med i partiet under de, ska vi säga, problematiska åren.
  • Partiets nuvarande politik ska vara sådan att den som skulle ha röstat på dem förr aldrig skulle kunna få för sig att rösta på dem nu.
  • Partiet är inte ännu värre nu.

Om kriterierna accepteras återstår det för den som argumenterar emot samtal, samarbete, eller samregering genom hänvisning till rötter att visa att rötterna är oförenliga med det egna partiets grundläggande värderingar, oförenliga med demokrati, eller varför inte oförenliga med mänskliga rättigheter.

I fallet med det enda parti i riksdagen som behövt fatta beslut om att förbjuda nazistuniformer på sina torgmöten torde det inte vara en alltför komplicerad uppgift.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.