I den svenska skolan har det under de senaste decennierna pågått en utveckling som på sikt riskerar att få långsiktiga konsekvenser för stora delar av samhället. Skolans svek kommer att drabba såväl vår ekonomiska utveckling som integrationen av invandrare. Och sveket i sig går att spåra till den förändring som har skett i skolans undervisningsmetoder. På 1960-talet ägnades cirka 60 procent av lektionstiden åt katederundervisning. Vid 2000-talets början hade andelen katederundervisning mer än halverats.
Förklaringen till att den allt mer sällsynta katederundervisningen kommer att leda till ovan nämnda konsekvenser går att återfinna inom den ledande inlärningsforskningen, som tydligt varnar för att undervisningsmetoder där elever förväntas ta ett ökat ansvar för sin egen inlärning är ineffektivt. När ansvaret för inlärningen förskjuts från läraren till eleverna själva drabbas de svagaste pojkarna värst, då de inte besitter det sociala och kulturella kapital som medelklassens flickor har. Pojkar är även generellt inte lika kognitivt mogna som flickor, vilket gör att de har svårare för att strukturera sin egen inlärning.
Varför har pedagogiken förändrats så dramatiskt? Det finns så klart en uppsjö av anledningar; det handlar om allt ifrån pedagogiska trender till den kunskapssyn som präglar skolans styrdokument. Enligt läroplanen ska exempelvis all undervisning individualiseras – det vill säga anpassas efter varje elev. Eftersom lärare inte är magiker så är det nog uppenbart för de flesta att det är omöjligt att bedriva trettio olika former av undervisning i en helklass. Den praktiska följden blir att lärare låter eleverna arbeta med eget arbete på bekostnad av katederundervisning i helklass.
Dessutom ska man nog inte heller underskatta vilken effekt de progressiva pedagogiska ideal som präglar de svenska lärarutbildningarna har, då de i längden påverkar hur nyutexaminerade lärare ser på sin egen undervisning. Kurslitteraturen inom lärarutbildningarna tenderar nämligen att fokusera på abstrakta pedagogiska teorier som saknar grund i empirisk forskning. Det växande fält av högkvalitativ kognitionsvetenskaplig forskning, som tydligt visar att elever lär sig bäst när de får tydliga instruktioner av lärare, lyser med sin frånvaro på samtliga lärarutbildningar vars kurslitteratur har kartlagts.
Allt är dock inte flumpedagogernas fel. Vi är många lärare som verkligen gillar katederundervisning. Det är dock en mycket krävande form av undervisning, då den förutsätter att det finns gott om tid för förberedelser. Och tid, det är sannerligen en bristvara för många lärare i den svenska skolan. Progressiva undervisningsmetoder, där man låter eleverna styra sin egen inlärning i form av eget arbete eller grupparbeten, är en billig form av pedagogik.
För att vända trenden kommer det att kräva en rejäl kursomläggning av hela den svenska skolan. Det går inte, och är heller inte önskvärt, att lagstifta fram vilka undervisningsmetoder som lärare ska använda sig utav. Vi ska alltid sträva efter att bedriva undervisning på det sätt som mest gynnar eleverna. Då det rådande evidensläget tydligt talar för katederundervisning bör det rimligtvis vara målet att sträva efter. För att uppnå det kommer det att krävas en mängd av reformer.
Två konkreta åtgärder för att påbörja kursomläggningen är att reformera lärarutbildningen i grunden – det är dags att slänga ut den abstrakta pedagogiken och införa mer metodik och kognitionsvetenskap. Det är inte rimligt att blivande lärare inte får lära sig den senaste kunskapen om hur inlärning sker i den mänskliga hjärnan. Därtill behöver den svenska läroplanen skrivas om i grunden, så att krav på individualisering och elevinflytande över undervisningsformer tas bort helt. Då lär det börja hända något.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.