Politik

”När Lööf vågar vara personlig blir hon intressant”

Jag har läst ganska många politiska memoarer och böcker skrivna av partiledare och ministrar. Många är dåliga, andra är läsvärda och några få är lysande. Min senaste är Annie Lööfs Sanningens ögonblick.
 

Gästkrönika

Antalet dåliga böcker överstiger tyvärr vida antalet läsvärda i genren. Mona Sahlins bok Möjligheternas land och Maud Olofssons Ett land av friherrinnor utgör avskräckande exempel. Fredrik Reinfeldts Halvvägs är ju inte heller någon höjdare.

Som kontrast kan nämnas Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar. Trots att jag ville opponera och argumentera emot det mesta av det som Feldt skrev om var det en njutning att läsa intellektuella resonemang som framfördes med språklig skärpa. 

Det finns två problem med politikers författande. Det handlar dels om språk och formuleringskonst. Att vara politiker innebär inte med automatik att man har en förmåga att uttrycka sig på ett underhållande sätt. Men så finns också problemet med att den som skriver är upptagen av att framstå i god dager. Och kraven på en aktiv politiker är dessutom att inte visa svaghet och att säga alla de rätta sakerna om sitt eget parti och sin ideologi. Det borgar för rätt tråkiga böcker.

Annie Lööfs Sanningens ögonblick når inte upp till Feldts nivå, men hör inte heller till det värsta som publicerats. Det mest intressanta handlar så klart om hennes personliga erfarenheter av att vara ung, partiledare och kvinna. Och när hon vågar sig på att bli personlig med läsaren händer också något med texten. Det blir inte svårt att leva sig in i hur det måste ha känts när allt – både positivt och negativt – hände på samma gång under år 2011. 

Förklaringen till att hon ofta kändes onaturlig och konstlad i början av sin period som partiledare känns både ärlig och trovärdig. Och så är det ju ofta med oss människor: när vi kastas in i en ny roll är vi inte på topp. Det tar ett tag att komma över nervositeten och lära oss jobbet så att vi kan vara vårt bästa jag. Learning by doing är det enda sättet att lära sig leva som partiledare. Naturligtvis finns också ett bäst före-datum men de flesta partiledare är bättre när de slutar än de var när de började.

Bristen på tålamod gör ibland att avgångskrav framställs snabbt utan en ärlig möjlighet för en förtroendevald att växa in i rollen. Så kunde det ha slutat för Annie Lööf – om Centerpartiet haft mindre tålamod med hennes framträdanden det första året. Att partiet istället visade henne förtroende har betalat sig. Lööf är numera en väsentligt mer respekterad och omtyckt partiledare än hon var när hon var nyvald.

Att vara partiledare liknar inget annat uppdrag. Det handlar om att alltid vara tillgänglig och alltid vara beredd att inträda i tjänst. Vid något tillfälle räknade jag ut att antalet dagar under ett år då jag hade färre än tre kontakter med min pressekreterare var färre än tio. Få är så igenkända av de flesta människor som riksdagspartiernas ledare. När jag var partiordförande gjordes vid ett tillfälle en undersökning som visade att Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin var igenkända av 97 procent av befolkningen tätt följda av mig och Maud Olofsson med 94 procent.

En partiledare blir sitt varumärke, på gott och ont. En del före detta partiledare har lätt att utnyttja detta i sin fortsatta karriär medan andra tvärtom får svårt att frigöra sig från förutfattade meningar byggda på omdömen från partiledartiden. Kraven på partiledaren kommer från många håll samtidigt. I första hand naturligtvis från de partimedlemmar som kräver att partiledaren företräder dem på bästa sätt. Men också från media som ställer krav på tillgänglighet och tydlighet. Och ytterst även från de väljare som varje parti är beroende av för att kunna få inflytande.

Annie Lööfs politik ger jag inte mycket för. Hennes totala avsaknad av klassperspektiv på samhällsutvecklingen och hennes hyllande av så kallade entreprenörer – som gärna får misslyckas hur många gånger som helst men ändå förblir hjältar i Lööfs berättelse – blir tröttsamt i längden. Och historieskrivningen som helt bortser från arbetarrörelsens betydelse för samhällsutvecklingen når närmast Arkelstenska höjder.

Ändå lägger jag ifrån mig hennes bok med respekt. Lööf väjer inte för att vara obekväm om hennes övertygelse kräver det. I asyl- och flyktingpolitiken står hon än så länge stadigt emot sina allianskollegors alltmer desperata flykt bort från liberala principer till förmån för en mer sverigedemokratiskt inspirerad hållning. 

Carl Bildts råd när Centerpartiet – och Lööf själv – var mer ifrågasatta än på länge har hon tagit till sig och försöker uppenbarligen leva efter: ”Oavsett hur vinden blåser för ögonblicket respekterar folk långsiktigt de som står pall och står upp”.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.