Krönika
Klyftor
11 september 2019 kl 05:05

När ett bidrag inte höjs sker en dold besparing

Ett "reformutrymme" uppstår inte ur tomma intet, utan hämtas i hög grad från grupperna med lägst inkomster i vårt samhälle. De svenska inkomstskillnaderna har vuxit snabbare än i andra jämförbara länder och de urholkade transfereringarna är en av de viktigaste förklaringarna. 

Snart kommer nästa års statsbudget. Fördelningspolitiskt lär det finnas förslag åt båda hållen; slopad värnskatt ökar ojämlikheten, medan eventuella tillskott till välfärden är extra bra för låginkomsttagare. Mindre uppmärksammat är dock att det finns en automatisk mekanism i varje statsbudget, oavsett färg på regeringen, som ökar inkomstklyftorna.

Det brukar kallas reformutrymmet och regeringen har uppskattat det till 25 miljarder kronor 2020.

Det har onekligen en positiv klang. ”Utrymme för ofinansierade reformer” (som reformutrymmet också brukar kallas) skulle man ju inte ha något emot i sin egen privatekonomi.

I verkligheten uppstår förstås inget sådant utrymme ur tomma intet. De 25 miljarderna kommer någonstans ifrån, och det är i hög grad från grupperna med lägst inkomster i vårt samhälle. Eller: reformutrymmet uppstår eftersom skatter sätts i procent, medan statens utgifter ofta bestäms i kronor. När ekonomin och lönerna växer ökar statens inkomster automatiskt, men däremot inte bidrag, anslag och ersättningar.

Om inte regeringen fattar aktiva beslut om att höja statsbidragen till välfärden i kommunerna eller (exempelvis) barnbidraget, underhållsstödet, bostadsbidraget och ersättningen i a-kassan, sker alltså en dold besparing på dessa områden varje år. Ibland fattar förstås regeringen den typen av beslut. Statsbidragen till kommunerna räknas upp relativt ofta och den rödgröna regeringen höjde alla ovan uppräknade bidrag och ersättningar förra mandatperioden.

Man ska dock komma ihåg att när exempelvis barnbidraget höjdes 2018, var det första gången sedan 2006. För hen som har sina primära inkomster från det offentliga innebär det att hen ständigt halkar efter medianinkomsten och de konsumtionsmöjligheter som anses ”normala” i samhället.

De svenska inkomstskillnaderna har vuxit snabbare än i andra jämförbara länder. De urholkade transfereringarna är en av de viktigaste förklaringarna. Dagens mediala logik kräver att regeringar har ständigt nya reformer – med tillhörande finansiering – i rockärmen. Men för den som vill göra något åt ojämlikheten i samhället är vinsterna med reformerna kortsiktiga, om de görs på bekostnad av samhällsviktiga omfördelnings- och trygghetssystem som a-kassan och välfärden.

I ett blocköverskridande samarbete är det också en återvändsgränd att hamna i att vara den som driver höjda statsbidrag till kommunerna när andra mest vill sänka skatten. Det är inget tacksamt förhandlingsläge att slåss för att räkna upp statsbidragen så mycket att status quo i bästa fall bevaras i välfärden. Men där är vi nu: demografiska förändringar i kombination med att välfärdspersonalens löner stiger, gör att statsbidragen måste höjas varje år för att inte välfärden ska skäras ner.

En skattesänkning gör alltid några väljare glada, men ingen är tacksam över att pedagogerna på barnens förskola är exakt lika många som förra året.

Fler indexerade bidrag och ersättningar – som höjs automatiskt med priser och löner – skulle alltså både vara bra för jämlikheten och ha potential att förflytta den politiska debatten till en mer progressiv hörna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.