Normkritik

När den feministiska maktanalysen blir en fars

Att acceptans, reflektion och värdigt bemötande av ens medmänniskor ersatts med normkritiskt tänkande, som är ett ideologiskt perspektiv, talar sitt tydliga språk, skriver Anosh Ghasri.

Krönika

Nyligen skrev jag i en krönika om att genusvetenskap fokuserar på inkludering, men att inkludering är lika mycket ett verktyg för genusvetenskap – inte minst för de ideologiskt präglade idéer och teorier som det genererar.

Två dagar efter publiceringen deltog jag i ännu en föreläsning om bemötande av nyanlända. Denna gång med normkritik i fokus, riktad mot de som arbetar med utrikesfödda som står särskilt långt ifrån arbetsmarknaden. Sett till målgruppens behov ter sig normkritik varken relevant eller nödvändigt. Men alla vägar bär som bekant till Rom och en sådan föreläsning är då oundviklig.

Märkligt nog diskuterades inga av de konflikter som kan uppstå i ett mångkulturellt samhälle. Orienteringspunkten var i stället en kritik av normer som svenskar bär på samt en feministisk maktanalys förstås. Och där blev det intressant.

Deltagarna skulle diskutera vilka normer de bar på samt vilka privilegier deras hudfärg, etnicitet och kön försåg dem med. För en svensk man, en god och självreflekterande person, var det självklart att han hade privilegier – även om han inte kunde specificera dem. En svensk dam menade att hon hade minst makt; som kvinna stod hon längst ner på makttrappan. Som utrikesfödd står nog jag på det trappsteget, ni är ju vita svenskar, inflikade jag. Det låter som en fars. Och det var det också. För båda blev konfunderade och tysta. Det hela verkade så självklart för alla att ingen sade något. De hade införlivat föreställningen att de har privilegier som jag, och andra utrikesfödda, saknar.

Under föreläsningen fick tidigare statsministrar, samtliga män, illustrera ett förtryck. En reklambild från början av förra seklet, där en vit gosse räcker över en tvål till en mörkhyad gosse, visade på rasismen – utan hänsyn till historisk kontext. Sökorden ”Beautiful skin” leder vidare bara till vita ansikten, förkunnades det. Lösryckta exempel bildade en haltande helhet som är nog för att gå från insinuationer till bevis för behovet av normkritik och genustänkande.

Man kan, som en av mina alltid läsbara kollegor på den här sidan, se de här diskussioner som aktivisters försök att fortsatt tjäna sitt levebröd. Det är onekligen ett intressant perspektiv! Frågan blir då, hur kan aktivister ens lyckas med det om inte en ideologisk grund rättfärdigar behovet och finansiering av det?

Att acceptans, reflektion och värdigt bemötande av ens medmänniskor ersatts med normkritiskt tänkande som är ett ideologiskt perspektiv talar sitt tydliga språk. Vare sig det rör sig om dylika föreläsningar, eller menscertifierande projekt, vilar allt på att genusvetenskapens yttringar tjänar som just ett ideologiskt rättfärdigande.

Det låter anekdotiskt, men på basis av samlad erfarenhet vågar jag mig på följande slutsats: för varje nyfiken person på dessa föreläsningar, går det mångdubbelt som tyst vädrar sin förvirring med förtrogna kollegor. Ingen vill ifrågasätta budskapet. Det är ironiskt att inkludering utesluter. Men, även kommunanställda har räkningar att betala.

Nota bene: det här är ingen tapperhetsförklaring, utan bara ett försök att blottlägga en terräng som många måste vada i utan invändningar för att inte misstänkliggöras. Vad är detta om inte ett ideologiskt lapptäcke?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.