Krönika
Coronaviruset
24 mars 2020 kl 05:00

När bårhusen laddar är det dags att ta in allvaret

Finns inga räcken så är det väl säkert? Så tycks kommunalrådet i Karlshamn och hustrun som är omsorgschef i Kristianstad ha tänkt när de begav sig iväg på semesterresa till Kanarieöarna – mitt under krisen som spås bli den värsta sedan andra världskriget.

Nog var det chockerande när krokodilen på Skansen hoppade upp och bet sönder armen på en man förra året. Men frågan är om man ändå inte blev mest förvånad av att det visade sig vara en riktig krokodil som hela tiden legat där i terrariet. I flera år hade ungarna gått och knackat på glaset för att få någon reaktion från det orörliga djuret. Levde det ens? Äsch, blev den omedvetna tanken. Det där är nog ingen krokodil, bara en ”krokodil”.

Några månader efter dramat på Skansen fick vulkanen på den natursköna och obebodda ön White Island utanför Nya Zeeland ett våldsamt utbrott. Vulkanen var känd som aktiv och hade haft ett utbrott sju år tidigare. Nu hade man uppmätt ökad aktivitet och nyligen höjt risknivån för att det skulle smälla igen. Turister fortsatte att gå i land trots riskhöjningen. På de sista bilderna från övervakningskamerorna, bara ett par minuter före utbrottet, syntes turister som promenerade längs vulkankraterns rand.

Hur kunde det vara möjligt? De där turisterna var nog inte mer risksökande än andra. De kände nog bara inte att det var en helt äkta, aktiv vulkan som haft ett utbrott i närtid. Nej, inte en sådan där på-riktigt-vulkan. Har inte de avskaffats? För farliga. Var det inte bara en ”vulkan”, som en instagramvulkan. Som ett Eiffeltorn i Las Vegas, konsumtionsanpassat.

Det är svårt att tänka sig en mer slående symbol för distansen till verklighetens faror, där man förutsätter att det kommer finnas uppsatta räcken framför varje stup och att hajen alltid är räddare för dig än vad du är för hajen.

Finns inga räcken så är det väl säkert? Så tycks också oppositionsrådet* i Karlshamn och hustrun som är omsorgschef i Kristianstad ha resonerat när de begav sig iväg på semesterresa till Kanarieöarna – efter att Danmark meddelat att de stänger landets gränser och strax innan Spanien följde efter.

Låt oss bortse från beslutet att trots sina ledande ställningar i kommunen välja att gå på semester samtidigt som den värsta krisen sedan andra världskriget står för dörren, och det är ingen liten sak att bortse ifrån. Men även som semesterresa betraktad, ehm hur tänker man då?

Förklaringen från de sorglösa coronaturisterna är att kommunen borde stoppat dem. Arbetsgivaren ”borde varit tydlig och inte överlåtit beslutet att resa eller inte på mig”. Säger den kommunala chefen. (Som också hoppades på att en sådan instruktion skulle inneburit att kommunens skattebetalare, av gåtfull anledning, skulle kompenserat för den inställda resan.) Det är någon annans jobb att leva i den verkliga verkligheten, själv har man rätten att förutsätta skyddsräcken.

Under den gångna helgen har två bilder ruskat om mig. Ett fotografi taget i ett soligt Malmö visar en fullsatt uteservering med glada öldrickare. Som om det nu får det vara nog med corona, för man måste ju leva också. Äsch, om det var riskabelt på riktigt skulle väl krogen inte var öppen? Detta är väl bara på sin höjd lite olämpligt, bara lite ”riskabelt”, inte verkligen riskabelt?

Det andra fotografiet är taget utanför universitetssjukhuset i Huddinge. På den gamla helikopterplattan har fem kylcontainrar ställts på rad. Det kan bli fullt på bårhuset nu.

Om inte det räcker för att plocka bort de där mentala citationstecknen runt verklighetsuppfattningen får man helt enkelt invänta vulkanutbrottet.


* Rättelse. I en tidigare version av den här krönikan angavs det att politikern i Karlshamn är kommunalråd. Rätt titel är oppositionsråd. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 24 mars 2020 kl 05:00
Uppdaterad: 1 april 2020 kl 10:13

Skribent

Peter Santesson
opinionschef på Demoskop