Krönika
Sverigedemokraterna
26 september 2018 kl 05:30

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Naivt av näringslivet att öppna dörren för SD

Det är ett misstag att tro att ett samarbete mellan Alliansen och Sverigedemokraterna måste landa i något som liknar traditionell borgerlig politik. Sverigedemokraterna kommer naturligtvis inte att få genomslag för alla sina idéer, men det vore minst sagt naivt att tro att de inte skulle kräva något, skriver Marika Lindgren Åsbrink.

”Det viktigaste är att Sverige får en alliansregering, och då måste man vara pragmatisk”, sa Antonia Ax:son Johnson i helgen och backades upp av ett antal ledande näringslivsföreträdare.

Beskedet är på intet sätt förvånande. Tunga delar av det svenska näringslivet har länge drivit på för en sådan lösning. Det gäller såväl Dagens Industris ledarsida som Svenskt Näringslivs opinionsbildare på Twitter. Media har rapporterat om täta kontakter mellan Sverigedemokraterna och näringslivslobbyister.

Ändå är det djupt nedslående. Det är förstås i någon mening sant att det finns en massiv högermajoritet i Sveriges riksdag. Men att tro att den på något enkelt sätt skulle kunna manifesteras i faktisk borgerlig politik är en felläsning av det politiska läget, på flera sätt.

För det första är Sverigedemokraterna inte ett vanligt parti. De står inte för alla människors lika värde. De är kritiska mot den fria pressen och kulturlivet. De har en partiledare som närmast skryter med att inte förstå sin egen budget (med hål i miljardklassen). De vill gå ur EU, går inte att lita på säkerhetspolitiskt och har en uppenbar dragning till auktoritära regimer. Allt detta är djupt problematiskt, men också knappast i näringslivets intresse.

För det andra är det ett misstag att tro att ett samarbete måste landa i något som liknar traditionell borgerlig politik. De fem högerpartierna i riksdagen står i många frågor långt ifrån varandra. Sverigedemokraterna kommer naturligtvis inte att få genomslag för alla sina idéer, men det vore minst sagt naivt att tro att de inte skulle kräva något. Partiet är nästan jämnstort med M och betydligt större än övriga. Det kan inte väntas nöja sig med ett marginellt inflytande.

För det tredje avskyr en betydande andel av de cirka 40 procent som röstat på alliansen vad Sverigedemokraterna står för. Ingen kan räkna med att de kommer att fortsätta att rösta högerut om SD ges ett betydande inflytande. Den så kallade högermajoriteten kan snabbt komma att urholkas.

För det fjärde, och kanske mest häpnadsväckande av allt: förstår förespråkarna av ett brett högersamarbete ingenting av sin samtid? Hur kan man undgå att förstå orsakerna bakom de dramatiska politiska omvärldshändelser som fått globala näringslivstoppar att darra av rädsla för växande protektionism och social instabilitet? Brexit, Trump och populism till höger och vänster har sina rötter i två fenomen: finanskrisen och dess efterdyningar, samt konsekvenserna av årtionden av just sådan ojämlikhetsskapande politik som skulle bli resultatet av en brunblå regeringssamverkan.

Jag tror att det som provocerar mig allra mest i näringslivsföreträdarnas vilja till SD-samarbete är just det: övertygelsen om att människor inte kommer att protestera när något tas ifrån dem. Önskedrömmen om att människor med mindre resurser kommer att finna sig i en politik som ger dem lägre löner och sämre socialt skydd, medan miljardärerna får vad de vill ha.

Som socialdemokrat vet jag detta: Det viktigaste är inte att Sverige får en regering där Socialdemokraterna ingår. Det finns långt viktigare värden än så. Att ta lätt på det kan stå oss alla mycket, mycket dyrt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.