Krönika
Kommunal ekonomi
3 maj 2019 kl 05:00

Något har gått sönder i Filipstad

Mindre kommuners problem efter flyktingkrisen handlar inte enbart om integration. Problemen går djupare än så. 

Det har skrivits en hel del om Filipstads kommun på sistone och de stora problem kommunen står inför, framförallt ekonomiskt men också socialt. Historien om kommunen blev under en tid något av en politiskt följetong; bland annat gjorde SR en dokumentärserie med namnet Ett Nytt Sverige där kommunen figurerade i ett av avsnitten. Även Aftonbladets reporter Peter Kadhammar skrev ett längre reportage om kommunen för ett tag sedan.

Därefter har kommunen poppat upp i det kollektiva medvetandet då och då. Den tidigare tonen som präglades av försiktig optimism har mer eller mindre försvunnit. Situationen ser tyvärr ganska mörk ut, och ingen verkar riktigt sitta på en lösning på kommunens problem.

Filipstad är inte bara en kommun som har med ”problem med integrationen”. Situationen i Filipstad är indikativ på något trasigt i Sverige som går djupare, som visar att själva grunden i vårt politiska system har sprickor som det är hög tid att prata öppet om.

Under flyktingkrisen florerade det historier om att flyktingvågen var, eller kunde bli, lönsam. Kommuner som tidigare hade definierats som avfolkningsorter fick plötsligt ett nytt tillskott av invånare, invånare de sällan hade infrastrukturen att hantera eller erbjuda välfärd åt. När kommunerna blev tvungna att bygga nya skolor (ofta med lånade pengar) för att klara av det ökade trycket sa resten av oss ”grattis!” De flesta kommuner spelade med, och låtsades som att det var en sorts vacker chans man hade fått.

Problemet är att detta är en lögn. Regeringars politik gentemot kommuner som Filipstad har byggt på åtminstone två lögner, varav den ena (att det var realistiskt att staten skulle kunna komma undan med att betala för nyanlända i två år) numera går att prata om. Men den andra lögnen är på många sätt mer intressant: att kommunernas skolbyggen innebar en chans att ”investera i framtiden”.

När en kommun som Filipstad bygger en skola investerar den inte i framtiden, eller i alla fall inte i sin egen framtid. Vi vet alla exakt varför det är så. Om skolan är halvbra kommer studenterna att flytta till Gävle eller Örebro. Om den är bra kommer de att flytta till Stockholm. Om kommunen bokstavligen lyckas bygga världens bästa skola där varje elev går ut med sagolika betyg, grattis!

”Belöningen” för detta hårda slit är att studenterna skippar Stockholm och flyttar direkt till New York. Vi vet alla att ekonomin fungerar så, och inget i vår kultur uppmuntrar till motsatsen. De ambitiösa och studiemotiverade flyttar till de stora städerna, där man då och då knotar över att man behöver subventionera en massa småkommuner. Men vem subventionerar egentligen vem?

Låt mig ställa en fråga som är värd att fundera på: vilken är egentligen relationen mellan stad och land i Sverige just nu? Är det verkligen så att storstäderna och staten behöver ”rädda” kommuner som Filipstad framöver? Eller är det kommuner som Filipstad som under de senaste åren tvingats att rädda statens balansräkning genom att ta kostnader för migrationen som bara staten kan bära, samtidigt som de unga och begåvade flyttat till större och rikare kommuner?

Vi talar gärna om städernas subventioner av landsbygden, men för Filipstads invånare är det kanske dags att börja tala om de subventioner som går åt andra hållet.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.