Demokrati

När intellektet trumfar produktionen

För högsta betyg i slöjd räcker det inte längre med en perfekt svarvad ljusstake, det vill säga om den inte levereras med en välformulerad projektbeskrivning. Peter Santesson funderar över en samhällsutveckling där mycket snack premieras framför verkstad.

Konferensmiljön var utsökt med stora panoramafönster som vette mot Öresund. Allt var utformat för att inspirera till reflektion och djupsinnigheter. Till och med toaletterna hade olika exotiska teman med block upphängda på väggen där man snabbt kunde nedteckna snilleblixtar som infann sig medan man satt på muggen. De som samlats i lokalerna skulle försöka knäcka diverse framtidsfrågor för ett större företag. Det pratades och pratades, lika inspirerat och tankeväckande som vagt och datafattigt.

Men mitt i de fritt flytande samtalen bröt en kommentar igenom med sin kantiga verklighetsförankring. Det var en mellanchef som inte utan trötthet konstaterade att han, till skillnad från övriga närvarande i den babblande församlingen, representerade den lägst värderade delen av verksamheten – de som stod för den faktiska produktionen. Inga inspirationstoaletter där inte. Nej, där skulle det äskas för varenda reservdel och oftast fick man nej.

Det var den amerikanske filosofen Eric Hoffer som fick mig att börja lägga märke till i vilken utsträckning olika samhällen domineras av personer som tänker eller av personer som gör. Vilka har störst inflytande, de som representerar handling eller de som bidrar med ord och intellekt? Av allt att döma är det ordens män och kvinnor som har överhanden i dag. Eftersom det behövs allt färre för att göra fylls leden av av allt fler av oss som organiserar, administrerar, utvärderar och kommunicerar om det som görs. Pennorna visade sig vara mäktigare än svärden, så vi skribblare högg dem i bröstet på handlingens män och tog över.

Dessa dagar har lärarna just avslutat betygssättningen på niondeklassarna som lämnar grundskolan. Grunderna för betygssättningen är ett mycket intressant trätoämne. För utöver betygssystemens påverkan på eleverna och funktionen som urvalsinstrument, finns en dimension som inte uppmärksammats. Även i betygskriterierna har orden och pratet vunnit över händerna och de tysta färdigheterna. Numera är språkliga inslag betygsgrundande även i praktiska hantverksämnen som exempelvis slöjd.

Elever ska föra ”välutvecklade resonemang” och ”välutvecklade omdömen” om sitt slöjdande för att få högsta betyg. Man har projekt i projektpärmar, motiverar och verbaliserar så det står härliga till. Med den tidigare rigida tolkningen av betygssystemet, som nu tack och lov mjukas upp, innebar kriterierna rent av att man inte kunde få ett fint slöjdbetyg oavsett hantverksfärdigheten om man inte samtidigt besatt förmåga att formulera ”välutvecklade omdömen” om slöjdandet. Pratmakarnas triumf!

Spelar det någon roll? Ett slöjdbetyg borde nog hur som helst inte användas som urvalsinstrument till teoretiska utbildningar. Men dessa betyg är också uttryck för hur samhället värderar olika former av kultivering och kunskap. Det är talande hur de små luftbubblor där tyst kunskap i händerna stått i centrum nu har kläms ihop. Inte ens ett sketet A i slöjd kan man unna den praktiker som saknar förmågan att nedteckna fina projektbeskrivningar.

Men det är orättvist att skjuta på skolan. Den speglar bara det omgivande samhället. I kursplanerna ser vi oss själva och det vi vill vara, ett land av projektledare.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.