Demokrati

När blockpolitiken dör dansar alla efter SD:s pipa

Det talas om den risk Sverigedemokraterna tagit med att partiets agerande i kring budgeten kan lösa upp blocken och beröva partiet tungan-på-vågen-positionen. Jag tror att SD värderar den risken annorlunda. SD ser ut att på egen hand ha lyckats rita om den politiska spelplanen. Det är historiskt.

Det sägs att man blir bankrutt först långsamt, därefter mycket snabbt. Förändringar och problem som först framstår som hanterliga skjuts just därför på framtiden. Långsamt växer de till sig. När de återvänder och reser sig på nytt har de förändrats i både storlek och karaktär.

Dagens politiska dramatik har vi varit på väg mot länge. Sverigedemokraterna har haft ögonen på det finanspolitiska ramverket ända sedan partiet kom in i riksdagen. I slutet av sitt första riksdagsår, inför partiledardebatten den 15 juni 2011, gjorde Jimmie Åkesson ett första försök att luckra upp budgetprocessen. Den gången föreslog han övriga oppositionspartier att ansluta sig till SD:s innovation, en gemensam så kallad ”samsynsbudget”, för att den vägen kunna välta regeringens budgetproposition.

Motivet var enkelt. Riksdagens budgetprocess gjorde det möjligt även för en alliansregering i minoritet att få igenom sin budget så länge oppositionen var splittrad. Positionen på tungan på vågen gav därför begränsat reellt inflytande. Någon samsynsbudget blev det inte den gången. Bättre lycka hade SD med inviten till de rödgröna partierna att bryta ut delar av höstbudgeten 2013 och stoppa sänkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt. Nu är SD tillbaka och agerar på nytt i budgetprocessen, men den här gången förändrade i både storlek och karaktär.

Draksådd kallas det. Den mytologiske hjälten Jason lyckades med sitt uppdrag att tämja vilda tjurar och plöja åkern. Men han skulle också så med märkliga frön, draktänder, i fårorna. En smal sak. Men fröna grodde och upp ur fårorna reste sig den dramatiska skörden, vilda krigare som störtade upp ur jorden.

Nonchalansen mot SD blev politisk nationalsport. De kommer knappast att komma in i riksdagen hette det 2009. Nåja, men de kommer att kollapsa nu när de väl kommit in i riksdagen hette det 2010. Deras inflytande var blockerat i och med migrationsuppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet menade man 2011. Deras ledamöter var klåpare, deras väljare fördomsfulla killar-i-keps. Och var inte detta bara en enmansföreställning dömd att gå under? För vad är partiet utan Jimmie Åkesson?

Oavsett vad man tycker om det politiska innehållet är det bara att konstatera att det sannerligen inte var några politiska klåpare som höll presskonferens på tisdagen. Genomförandet var välplanerat och skickligt, genomslaget blev monumentalt. Att partiet skulle vara stukat utan Åkesson är uppenbarligen ännu ett önsketänkande som får överges. Den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson påminner om Åkesson i sin framtoning och framstår som en fullgod vikarie med potential att ta över permanent. Även partiets ekonomiska talesperson Oscar Sjöstedt uppträdde med mycket större säkerhet än tidigare svajiga företrädare.

Var är vi nu? Det intressanta med Sverigedemokraternas besked igår var att de samtidigt sade oväntat lite och oväntat mycket. Å ena sidan var man förvånansvärt återhållsam. Inte ens Sverigedemokraterna krävde igår att invandringen ska minska. Deras ultimativa krav på nuvarande och kommande regeringar är nu begränsat till att den inte ska fortsätta öka och att MP inte ska få avgörande inflytande över politikområdet. Å andra sidan sade man mer än förväntat. Det som krävdes nu var att lämna besked inför den kommande budgetvoteringen. Men de valde oväntat att även rikta sitt ultimatum mot Alliansen genom att ge ett principbesked som också riktade sig mot alla kommande regeringar.

Det har talats om att det nu skulle vara en risk för SD att agerandet kan lösa upp blocken och beröva partiet tungan-på-vågen-positionen. Jag tror att SD värderar den risken annorlunda. Att tvinga fram blocköverskridande regeringar är förmodligen i själva verket avsikten med SD:s principuttalande. Varför annars redan på förhand försöka undanröja tanken på att Alliansen skulle försöka återkomma som minoritetsregering? Kalkylen är rimligen att positionen som oppositionsparti utanför en bred koalition långsiktigt gynnar partiet mer än det begränsade utbyte man haft av tungan-på-vågen-positionen.

Att rösta på andra partiers budgetförslag efter att ens eget har fallit i voteringen är ett praxisbrott. Det vacklas tydligen kring vilken status icke tvingande praxis ska ha när det gäller frågor om Sverigedemokraterna. Men jag undrar om detta verkligen kärnfrågan som väcker allt rabalder? Jag tvivlar. För ponera att Sverigedemokraterna för att blidka kritiken skulle ha beslutat sig för att avstå från att yrka bifall till sitt eget budgetförslag, och istället sparat sina röster till den sista voteringsomgången där Alliansens budget med SD-stöd då vann mot regeringens. Att i den omgången rösta på ett annat partis budgetförslag är inget unikt. Så gör nu även Vänsterpartiet. Skulle den hypotetiska situationen att SD istället avstod i första voteringsomgången förändra det politiska läget? Nej knappast.

Det är draksådd som har klivit upp ur jorden. Vad ska de etablerade partierna göra nu? Kanske blir det en S-regering som börjar förankra högerut. Kanske gör Alliansen ett försök att återkomma. Ingen vet just nu. Men det senaste dygnet är historiskt. Sverigedemokraterna ser ut att på egen hand ha lyckats rita om den politiska spelplanen. I onsdagens budgetdebatt varnade finansminister Magdalena Andersson för att SD försöker fälla varje regering som inte dansar efter deras pipa. Men nog dansar de alla.

Dagens politiska dramatik har vi varit på väg mot länge. SD har haft ögonen på det finanspolitiska ramverket ända sedan partiet kom in i riksdagen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.