Krönika
Demokrati
15 februari 2016 kl 06:39

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

Myt att socialdemokratin dog med Palme

Olof Palme var med och initierade en socialdemokratisk kursomläggning. Att partiet förändrades först efter skotten på Svevägen är en myt som det är dags att avfärda.

Efter mordet på Olof Palme lade socialdemokraterna om kursen och anpassade sig till nyliberalismen. Ungefär så formuleras en av vår tids främsta myter. Enligt Daniel Suhonen (Expressen 10 feb) skedde det redan några minuter efter skotten på Sveavägen.

Men myten har fel. Suhonen och andra ser verkligheten ideologiskt, inte sådan den var.

För det första var Olof Palme själv med och initierade en socialdemokratisk kursomläggning. Det var en nödvändig anpassning till de ekonomiska förändringarna på sjuttiotalet (Bretton Woods sönderfall, oljekrisen, permanent arbetslöshet etcetera).

Men också en omställning i takt med den förändrade tidsandan, den som gav Dallas och fondsparande, Fame och självförverkligande.

Olof Palme såg till att det var ”nyliberalen” Klas Eklund och inte ”socialisten” Sven Grassman som lyftes in i regeringskansliet efter valsegern 1982. Vad kan det ha berott på?

Eller Palmes flirtande med Folkpartiet? Socialistiskt rävspel? Eller en realistisk bedömning om var partiet borde söka samarbete för att få något vettigt gjort?

För det andra försökte Palme ta tag i välfärdsstatens fyrkantighet och ineffektivitet. Därför gjorde han Bo Holmberg till minister med uppdrag att förnya den offentliga sektorn och göra den till medborgarnas tjänare.

De offentliga tjänsterna skulle demokratiseras. Partiet började tala om brukarinflytande och ökad flexibilitet i välfärdssystemet. Med Palmes välsignelse.

Olof Palme drev förvisso hård retorik mot ”systemskiftet”. Men alternativet var inte ett blankt nej-sägande, utan Palme hade redan flera årtionden tidigare lanserat ”valfrihet” som ett socialdemokratiskt nyckelbegrepp.

Vi ska också till protokollet lägga att Olof Palme tonade ned sin egen radikalism i början av åttiotalet. En mjukare framtoning kunde skönjas. Och exempelvis försökte Palme göra löntagarfondsförslaget, som han själv inte gillade, så mjukt och oskyldigt som möjligt.

Och hela socialdemokratin slutade tala om ”det tredje steget” mot ekonomisk demokrati och samhällsomvandling. I stället blev det avregleringar och devalveringar.

Delvis handlade allt detta om en anpassning till väljarna, men minst lika mycket en insikt om att verkligheten förändrades, och då var det viktigt att partiet hängde med i sin samtidsanalys.

Slutligen ska vi notera att socialdemokratins ledning i slutet av Palmeperioden drabbades av kraftig kritik mot sin politik. Den ansågs gynna storföretagen och drabba de sämst ställda. Detta diskuterades intensivt i partiledningen men inget tyder på annat än att Olof Palme stod på sig.

Han ansåg att det var nödvändigt att byta inriktning och att detta skulle göras med bestämdhet.

Det gick så långt att socialdemokratin strax innan mordet på Palme började planera för en offensiv mot vänsterkrafterna i rörelsen. Länge hade nyliberalismen stått i skottgluggen resonerade man, så rörelsefolk har glömt bort hur kommunisterna ska bekämpas.

Det skulle det nu bli ändring på.

Det har därför påpekats att Palme började sin politiska karriär som kommunistätare – och nu var på väg att avsluta den på samma sätt.

Men vi vet förstås inte hur Olof Palme egentligen skulle ställt sig till dagens Sverige.

Men vi vet att han inte red spärr mot förändringar, utan medvetet var med och initierade en lärprocess i partiet - som sedan blommade ut på nittiotalet. Och som hållit svensk socialdemokrati kvar i politikens mittfåra (fram till nu).

Låt oss därför visa respekt för Olof Palme. Och börja med att bekämpa Palmemyten.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.