Krönika
Valfrihet
24 januari 2020 kl 05:00

MP:s skolpolitik kräver register över etnicitet

Lottning, bussning och kvotering baserat på etnicitet. Det är i praktiken konsekvenserna av Miljöpartiets förslag för större likvärdighet i skolan. Vi bör se upp när barn görs till medel för politiska visioner.

Miljöpartiets Per Bolund och Annika Hirvonen Falk presenterade nyligen ett antal förslag (Expressen 17/1) med syftet att öka skolsystemets likvärdighet. Det handlade bland annat om att förändra skolvalet så att det blir mer "rättvist", ge kommunerna i uppdrag att jobba mot skolsegregation genom att "säkerställa en bra blandning av elever med olika bakgrund i klassrummen" samt att "förändra närhetsprincipen".

Förslagen kan vid första anblick verka bra, de är utformade för att se harmlösa ut. Läser man närmare inser man dock att ”rättvist” handlar om lottning till skolor, ”säkerställa bra blandning” om kvotering baserat på etnicitet, och ”förändra närhetsprincipen” om bussning av elever till skolor som ligger långt bort. Tankegångarna känns delvis igen från det slutbetänkande som regeringens skolkommission presenterade här om året, där även lottning var ett förslag.

Kanske är det möjligt att åtgärderna på kort sikt kan öka likvärdigheten – men till vilket pris? Förslagen bygger på en idé om att likvärdighet i utfall är det enda som är viktigt när föräldrar och barn ska välja skola. De missar att möjligheten till förutsägbarhet är minst lika viktig. Det går att förhålla sig till ett oönskat utfall, men inte till ovissheten av att ens barn riskerar att lottas, kvoteras och bussas bort till en skola som det inte trivs i.

Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Ett enskilt barns önskan om att få gå i en viss skola väger därför lätt när elever ska kvoteras i likvärdighetens namn. Kollektivet sätts före individen, som så många gånger förr i historien. Skillnaden är att det brukade göras av röda politiker, nu är de gröna. Vad hände egentligen med det miljöparti som en gång i tiden värnade om individen och ville utgöra en tredje kraft i svensk politik?

När människor görs till medel för politiska visioner är man inne på ett sluttande plan, där nya begränsningar av friheter ständigt kan införas om det krävs för att nå slutmålet. Människor gör nämligen inte alltid som politikerna tänkt, utan försöker ofta kringgå de hinder som systemet satt upp. Om det till exempel skulle gå att få en bättre kvot genom att överdriva sin etniska tillhörighet, varför skulle inte det utnyttjas av de som kunde?

Byråkratin kräver därför kontroll, och för att upprätthålla systemets trovärdighet måste de styrande motverka överträdelser. Få vill nog se ett samhälle där staten registrerar etnicitet och straffar dem som uppger fel bakgrund, men det är vad som i praktiken skulle krävas för att MP-topparnas önskepolitik ska bli verklighet.

Det finns stora problem i svensk skola, men lösningarna handlar om att ge lärarna bättre förutsättningar, styra upp flummiga kunskapskrav och hantera ordningsproblemen i klasserna. Inte att utnyttja enskilda barn som politiska redskap. Miljöpartiet vill väl, men deras trasiga ideologiska kompass har gjort att de gått vilse i politiken. Jag hoppas att övriga partier inte följer efter dem in i snårskogarna, utan vågar stå upp för individens rätt att välja.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 24 januari 2020 kl 05:00

Skribent

Carl Hellström
psykolog och skribent