Krönika
Demokrati
27 april 2016 kl 05:44

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

MP-kris belyser vikten av politisk representation

En kaotisk Miljöpartivecka slutade med tre avgångar. Två motiverade sina avhopp med att svensk politik inte passar för troende muslimer. En kritik mot det politiska systemet som kan få förödande följdverkningar.

Tänk er själva om en betydande del av det svenska samhällets mest utsatta känner att de inte får plats i politiken. Hur ska det Sverige som under många år dragits isär då kunna bli ett? Det går förstås inte. 

Men stämmer det att politiken är sluten för troende muslimer? 

Mitt svar är nej. Det finns många troende från olika religioner i politiken. Men samtidigt pågår en bredare samhällsdebatt som vi ännu inte sett slutet på. 

För de rödgröna partierna ställer de senaste veckornas turbulens särskilt svåra frågor. Ytterst handlar det om partiernas identitet.

Jag delar uppfattningen att det kan bli problematiskt om rödgröna progressiva partier i sin strävan efter att bejaka den viktiga mångfalden, söker den i troende och ganska konservativa miljöer. 

Det säger sig självt att ett parti som bejakar demokrati, pressfrihet och minoriteters rättigheter inte kan ha ledande företrädare som är otydliga i relationerna till Erdogan och den allt mer auktoritära utvecklingen i Turkiet. 

Det säger sig självt att ett parti som står för jämställdhet och kvinnors rättigheter måste ta skarpt avstånd från alla tendenser till att förtrycka just dessa rättigheter.

Annars uppstår frågetecken kring hur ett progressivt parti som Miljöpartiet eller för den delen Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet hanterar sina värderingar. 

Eller för att ta ett konkret exempel. Ingen skulle komma på tanken att välja in en konservativ pingstpastor för att det är viktigt att ”de kristna” är representerade i Miljöpartiet. För en konservativ pingstpastor finns det nämligen partier som lämpar sig bättre rent ideologiskt.

Samtidigt vore det djupt olyckligt för de rödgröna partierna och för det svenska samhället om de senaste veckornas turbulens ledde till att frågan om representation blev mindre betydelsefull.

Representation spelar nämligen roll. 

Det håller de flesta med om. I svensk politik väljer vi politiker utifrån en rad olika representationskriterier. Vi vill att ett visst antal norrlänningar, eller för den delen ett visst antal västgötar, ska sitta i riksdagen. Flera partier har varannan man på sina listor. Socialdemokraterna vill ha med representanter från de fackliga organisationerna.

Kulturell bakgrund är eller borde i alla fall vara ytterligare ett sådant kriterium. Eller för den delen erfarenheten av att fly och byta hemland. Religionstillhörighet skulle också kunna vara det, men bara i ett parti som tycker att religionstillhörighet är något mycket viktigt. 

Så nu har partierna saken i egna händer. För det första måste de visa att det svenska samhället på allvar vågar vara mångkulturellt. För det andra måste de häva dagens kraftiga underrepresentation. Särskilt i kommunerna, där medvetenheten verkar mindre. 

Om partierna sviker sitt uppdrag att låta mångfalden återspeglas i förtroendeposterna i politiken kommer de som nu hävdat att dörren är stängd att få rätt. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 27 april 2016 kl 05:44
Uppdaterad: 27 april 2016 kl 09:28