Klaner

Motverka klansystemen med demokratisk barnuppfostran

Klantänkandet är centralt i hederskulturer, men påverkar oss på många andra sätt. När Göteborgspolisen utreder bilbränderna för några veckor sedan är ett klanbaserat kriminellt nätverk en central hypotes. Alla samhällsproblem som präglas av klantänkande visar oss vikten av demokratisk barnuppfostran. Utan den får vi ingen hållbar förändring, skriver gästkrönikören Maria Hagberg. 

Gästkrönika

De nyligen så uppmärksammade och samordnade bilbränderna i bland annat Frölunda i Göteborg är enligt polisens hypotes knutna till en kriminellt belastad klan i området. Under en längre tid har dessutom ett stort antal gängrelaterade brott med begåtts på olika håll och vedergällning i form av blodshämnd, inte minst genom skjutningar.

Vedergällning är en form av blodshämnd och det är ett ”hedersrelaterat fenomen” starkt sammankopplat till kollektiva system där klaner ingår. Det som upprätthåller normeringen i dessa klaner är ofta ryktesspridning. Om någon i en klan kränker någon i en annan klan krävs vedergällning – utan majoritetssamhällets inblandning.

Är det istället majoritetssamhället som har kränkt kan vedergällningen även komma att riktas mot myndigheter som ska upprätthålla ordningen. Då kan till exempel bilbränder vara en sådan protest – eller att förhindra räddningstjänst och polis tillträde till områden man anser sig kontrollera. När det gäller vedergällning på enskilda eller andra familjer är det mer direkt riktade aktioner – blodshämnd. Oavsett kränkningen handlar det alltså här om ett parallellt rättssamhälle, med egen rättsskipning och logik.

När en ung människa inom klansystemet misstänks för brott så ska det till varje pris hållas hemligt för det omgärdande samhället. Det innebär att andra klanmedlemmar ibland aktivt motverkar att brottet klaras upp och förhindrar att myndigheterna får insyn. Det är inte svårt att se hur myndigheternas möjlighet att klara upp brott, även mycket allvarliga sådana, försvåras betänkligt när familj och släkt skyddar och försvarar den misstänkte. Det blir svårt, för att inte säga omöjligt att hjälpa unga i kriminella kretsar om denna hederskodex råder.

De unga är i dessa sammanhang till övervägande delen unga pojkar och män. De har en särställning i familjen då de fostras utifrån en stereotyp föreställning om män och för att upprätthålla patriarkala familjesystemet där kvinnan ska vara underordnad mannen. Det innebär att de redan från tidig ålder haft särskilda privilegier där inte sällan systrar och mödrar passar upp på dem och omhuldar dem. Det får förödande konsekvenser.

I debatten om hedersrelaterat våld och förtryck talas det sällan om vikten av en demokratisk barnuppfostran. Det har tagit oss drygt hundra år att förstå vikten av den.

När den allmänna folkskolan infördes började en förändringsprocess som senare ledde till en ny syn på barn. Sakta men säkert tog vi bättre tillvara barns förmåga att tillägna sig kunskap. Ändå var det först 1958 som skolagan förbjöds i Sverige. I många länder är skolaga fortfarande tillåtet. Under 1970-talet diskuterades barnuppfostran livligt. Ett antal uppmärksammade barnmisshandelsfall med dödlig samt ökad forskning ledde till att vi 1979 förbjöd barnaga som uppfostringsmetod i Sverige. I samband med detta genomfördes även en folkbildningskampanj.

2018 kom Barnombudsmannen med en rapport om att var sjunde skolelev utsätts för aga i hemmet. Många som kommit till Sverige de senare åren har erfarit auktoritär barnuppfostran med barnaga som en naturlig del av sin uppväxt. Nu är de själva föräldrar och uppfostrar enligt den norm de fötts in i.

Många av de hundratals unga utsatta för hedersrelaterat våld jag mött under åren fram till idag berättar om en uppväxt fylld av misshandel, våld och hot. Inte sällan används medverkar båda föräldrarna aktivt vid misshandeln och ofta används tillhyggen. Det är vanligt att syskonen bevittnar misshandeln, också detta i uppfostringssyfte.

Om vi vill förändra en destruktiv utveckling för många unga i Sverige idag måste vi satsa på tidiga insatser i form av folkbildning i jämställt föräldraskap och i demokratisk barnuppfostran. Detta är verktyg som knappt nämns i det preventiva arbetet mot hedersvåld och förtryck, men utan dem kommer vi inte nå en hållbar förändring.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.