Antisemitism

Mina judiska kollegor går på nazistens gata

Nya sjukhus, nya trakasserier - men en gammal historia. En historia som inte borde leva vidare, utan vara avslutad för länge sen, skriver Jona Elings Knutsson. 

Bakom mitt sjukhus går Astrid Cleves gata. Jag går i fotspåren av den första svenska kvinna som disputerade inom naturvetenskapen. Jag ska också disputera en dag.

I det där huset där sjuka blir friska finns en historia. Där jobbar människor av alla sorter; långa, korta, buttra, energiska. Envisa och uppgivna. Människor som tror på sig själva, på vetenskapen, på morgondagen. På Jesus och Mohammed. De är bajare, gnagare och judar.

Astrid Cleve avskydde judar. Hon var aktiv nazist och förnekade Förintelsen ända in i sin död. Människor på fotografier från förintelseläger avfärdade hon som attrapper. Nu går mina judiska kollegor på hennes gata. De finns, jag ser dem, de är inga attrapper.

Gatan kunde ha hetat Dora Jacobson. Hon blev som alla tyska läkare som var judar eller kommunister uppförda i ett särskilt register i Hitlertyskland 1933. År 1938 återkallades alla judars läkarlegitimationer och många av de som ännu inte flytt sökte sig till Sverige. Dora Jacobson var första kvinnan som blev professor för Lunds medicinska fakultet 1964. Men för många av hennes likar gick det sämre.

Ett femtiotal läkarflyktingar anlände till Sverige, andra avvisades vid gränsen. När Dora kom 1934 var stämningen inte fullt så hätsk. Senare beviljades judiska flyktingar bara uppehållstillstånd för två eller tre månader i taget. Motståndet i den svenska läkarkåren var stort. Under hela krigstiden beviljades bara två judiska läkarflyktingar svensk legitimation.

Auguste Riedel som flydde med sin familj från Tjeckoslovakien fick vänta åtta år på sin svenska legitimation. Hon fick den till sist 1946, men läkarförbundet vägrade fortfarande ge henne behörighet som specialist trots att hon räknades som en av landets skickligaste barnläkare. Auguste Riedels gata, var ligger den? Ingenstans, enligt kartboken. “Du ska inte tro det blir sommar” sjunger jag till melodin av Augustes son Georg Riedel medan jag går Astrids Cleves gata fram.

Förintelseförnekarens gata vid det nya sjukhuset som precis skapat rubriker genom sin undfallenhet mot trakasserier av judiska läkare. Nya sjukhus, nya trakasserier, men en gammal historia. En historia som inte borde leva vidare, utan vara avslutad för länge sen.

Vi behöver minnas nazismens brott. Det gör vi bäst genom att förstå de bakomliggande idéerna och genom att hedra offren för dess hat, inte genom att förära en av dess aktivister en egen gata på ett av Europas modernaste sjukhus.

Jag fäster en Davidsstjärna på bussarongen trots att religiösa symboler är förbjudna på sjukhusets kläder. Men jag har inte heller hört att antisemitism är tillåten, ändå finns den. Ska jag behöva ta med stegen hemma från vinden, bära den till sjukhuset, och sätta upp nya gatuskyltar eller kommer de ansvariga att agera? Ingenting tycks hända “ifall inte nån sätter fart”.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.