Krönika
2 juni 2014 kl 07:00

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Jag berättade om min utsatthet för rektorn

En påkostad hemvändarkampanj kan aldrig ersätta en bra skolgång. Om barn känner sig trygga, sedda och respekterade i staden de växer upp kommer de att vilja återvända dit. Utan det hjälper inga reklamkampanjer i världen.

Två veckor innan sommarlovet mellan femte och sjätte klass knackade jag på min rektors dörr. Hon var rektor för flera skolor och hade sitt kontor på högstadieskolan, så det var ett extra stort steg för mig att gå dit.

När min rektor öppnade dörren och frågade vad jag hade på hjärtat började jag berätta. Om hur ensam och utsatt jag var. Om hur mobbningen hade pågått i två år. Och om mitt beslut att inte gå till skolan mer om inget gjordes. Mina föräldrar och jag hade kämpat så länge på alla möjliga vis men det blev aldrig bättre. Det kändes som om ingen lyssnade.

Det gjorde min rektor. Det här var en fredag – på måndagen fick jag börja i en annan klass. På den tiden var det ett kontroversiellt beslut. Kunde en rektor verkligen gå in och styra i skolors och lärares angelägenheter på det sättet?

Jag hoppas att det har blivit bättre i dag. Att medvetenheten om hur mobbning trasar sönder barn är större. Att det numera är självklart att ta det utsatta barnets parti. Men jag är inte säker på att så är fallet. Det skiljer sig nog väldigt åt mellan olika skolor.

Förra sommaren stötte jag ihop med min rektor för första gången på många år. Vi hälsade bara snabbt på varandra i vimlet, men jag började reflektera över den roll hon har spelat för mitt liv och min utveckling.

Någon månad senare skickade jag henne ett kort på posten. Tackade för att hon som rektor hade fått mig, en trasig elvaåring, att börja tro på livet igen. Hon hade visat att det fanns plats för även mig i världen.

Jag brukar tänka på det när svenska kommunen kör igång sina eviga hemvändarkampanjer. Försöker locka unga människor att återvända till sin uppväxtstad med hjälp av glassiga utskick, klatschiga hemsidor, goodiebags, gratisevenemang och jag vet inte allt.

Det är inte det som behövs. Vad som krävs är att ni skapar en så bra tillvaro som möjligt för kommunens barn. I skolan, på fritiden, i sporten och kulturen. Om barn känner sig trygga, sedda och respekterade i staden de växer upp kommer de att vilja återvända dit. Annars inte.

Tricket är helt enkelt att göra unga människor så starka att de tror på sina förmågor och vågar ge sig ut i världen på egen hand. När de sedan söker en trygg hamn igen kan en uppväxtstad som växer goda minnen vara ett alternativ.

En påkostad hemvändarkampanj kan aldrig ersätta en bra skolgång. Det tog min rektor ansvar för när jag slutligen vågade knacka på hennes dörr.

Någon månad senare skickade jag henne ett kort på posten. Tackade för att hon som rektor hade fått mig, en trasig elvaåring, att börja tro på livet igen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.