Utredning

Migrationspolitik – nu med beräkning av kostnaden

Direktiven till en ny parlamentarisk utredning om den svenska migrationspolitiken skiljer sig från tidigare migrationspolitiska utredningar på en avgörande punkt: regeringen är närmast övertydlig med att allt måste kostnadsberäknas. 

Ulf Kristersson är ”ohyggligt kritisk” och kallar den för ”ett beställningsverk för mer omfattande invandring till Sverige”. I fredags lade regeringen fram direktiven till en ny parlamentarisk utredning om den svenska migrationspolitikens framtida inriktning. Det var efter tvekan som Moderaterna beslutade att ta plats i utredningen. Kristerssons ord om en migrationsliberal tendens i utredningen är menad som kritik men skulle ses som en fördel i andra läger. Även om Socialdemokraterna förstås inte riktigt vill kännas vid det är misstanken inte gripen ur luften. Utredningen är sprungen ur januariuppgörelsen, som knappast kan anklagas för att ta nappatag på migrationsområdet. Socialdemokraterna pressades till eftergifter till sina mer invandringsliberala samarbetspartier. Nu börjar det bli dags att leverera.

Därför är det intressant att direktiven till den nya migrationsutredningen på en avgörande punkt tydligt skiljer sig från hur det tidigare har brukat låta i direktiven. Nu ska förslagen kostnadsberäknas. På riktigt alltså. Våga inte föreslå något som inte är ordentligt kostnadsberäknat! Övertydligheten i direktiven är talande med tanke på att det sedan länge finns ett generellt obligatorium och instruktioner om att göra statsfinansiella och samhällsekonomiska konsekvensanalyser av alla utredningsförslag. Bestämmelsen finns i den över tjugo år gamla kommittéförordningen. Varför bedömer regeringen att det behövs sättas upp arga lappar för att förmå en utredning på migrationsområdet att hålla sig till utredningsreglementet?

Svaret är den bistra erfarenheten. I slutet av 2017 gjorde Riksrevisionen en granskning  av utredningsunderlaget som funnits till invandringspolitiska beslut. Granskningen visade att bestämmelserna om konsekvensanalyser sällan har uppfyllts. Till bristerna som Riksrevisionen hittade hör att man ofta försummar att analysera vilka konsekvenser som olika förslag kan förväntas få på migrationsströmmarnas storlek – en påverkan som inte är helt obetydlig att känna till för att bedöma deras påverkan på offentliga finanser och övriga offentliga resurser.

I kommittédirektiven hänvisar regeringen uttryckligen till Riksrevisionens hårda kritik. I exempelvis direktiven till den gamla Skyddsgrundsutredningen 2004 kunde det heta lite kort att förslagen skulle kostnadsberäknas i enlighet med kommittéförordningen. Men den här gången begär regeringen att utredningen ”så tidigt som möjligt” ska ”analysera de offentligfinansiella effekterna av de förslag som utreds”, ”beskriva och om möjligt kvantifiera de samhällsekonomiska effekterna” och presentera finansiering till förslag som medför kostnadsökningar. Kommittén instrueras också att analysera förslagens påverkan på migrationens omfattning.

Som sagt, egentligen inga nyheter i förhållande till gällande regler. Men den skarpa uttryckligheten angående krav på kostnadsberäkningar, analys av effekter på migrationsströmmar och finanseringsdiskussioner får man ändå säga är en förändring i signalerna till en ny migrationsutredning.

Gissningsvis hoppas Socialdemokraterna att det ska vara verktyget för att kunna bromsa utredningen från att landa i fullt så migrationsliberala förslag som Kristersson misstänker. Hur det än blir med den saken är det en utmärkt förändring. Uppfattningarna om migrationspolitiken må gå isär, men korrekta analyser av förslagens troliga kostnader och effekter är ett minimikrav för en seriös politisk debatt. Detta är ett steg i rätt riktning.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.