Hemlöshet

Midvinternattens köld är hård och glömd

Debatten om hemlöshet som förr alltid rasade - med årlig kulmen kring jul - hörs inte längre. Sverige har nya bekymmer att tampas med. Ändå blir såväl barnen utan permanent hem som de hemlösa som sover utomhus allt fler.

I Socialstyrelsens nationella mätning av hemlöshet i Sverige (2011) angavs att 34 000 personer levde i hemlöshet eller utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden. Siffran bedömdes vara i underkant eftersom papperslösa, EU-medborgare utan permanent uppehållstillstånd och andra hemlösa som av olika anledningar inte är kända av myndigheter eller frivilligorganisationer inte inkluderades.

Stockholms Stadsmissions rapport ”Hemlös 2017” trummar in att hemlöshet kan drabba alla, även den med relativt ordnad ekonomi och utan missbruk. Sjukdom eller skilsmässa räcker för att hamna på gatan. 

Med tanke på hur mycket och länge hemlösheten har dryftats och hur många som arbetar inom ”hemlöshetsindustrin” på härbärgen och liknande, borde problemet minska. Men det går trögt. 

Sverige har sedan 2009 saknat en nationell hemlöshetsstrategi och det ligger på kommunerna att lösa problemet. Arbetet med att förebygga och motverka hemlösheten har varken kunnat samordnas, effektiviseras eller följas upp av staten. Visserligen tillsatte den svenska regeringen 2012 en nationell hemlöshetssamordnare som fick i uppdrag att stödja kommunerna i deras arbete, men det arbetet har enligt Stockholms Stadsmissions rapport inte givit någon större effekt. 

Förra året köpte Malmö stad hotellnätter för 370 000 kronor per dygn, en dyr lösning för att kortsiktigt hjälpa hemlösa. Totalt slutade notan på 134 miljoner kronor och prognosen för i år visar ingen minskning. Nu har man beslutat att ordna en kommunövergripande bokningscentral för att få bukt med kostnaderna. Detta är bara en kommun av många. 

I Finland antogs 2008 en nationell hemlöshetsstrategi och hemlösheten har minskat med en fjärdedel. Sverige borde ta efter. 

2006 skrev Malcolm Gladwell i The New Yorker om ”Million dollar Murray”, en alkoholiserad hemlös man vars insatser att ordna bostad hade kostat samhället över en miljon dollar. Gladwell konstaterade att det var betydligt billigare att bara ge Murray en lägenhet och betala hans hyra. 

I Sverige har man länge arbetat enligt ”bostadstrappan” där den hemlöse ska bevisa att den kan sköta sig, komma tillrätta med missbruk och stegvis avancera till nästa nivå för att slutligen förtjäna en permanent bostad. Men boende fungerar inte som tv-spel.  
I USA har man sedan 1988 i stället provat ”Housing First” där den som är hemlös direkt får hjälp med detta. Eventuella efterföljande bekymmer tar man itu med senare. I Stockholm börjar man sakta ta efter denna modell, och ”Bostad först” tycks fungera. Liksom i USA ligger kvarboendenivån på 80 procent. 

Låt oss vidare debattera hemlöshet men släppa invanda tankar på motprestation och att tak över huvudet måste förtjänas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.