Krönika
Kommunsammanslagning
5 oktober 2020 kl 05:20

Måtte regeringen ge upp efter kommunernas nej

Skribent

Daniel Persson
politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Det här är en opinionstext

De ekonomiska argumenten mot kommunsammanslagningarna är utmärkta och fullt giltiga. Men de är också otillräckliga. Kommungränser är mycket mer än några streck på en karta och har med tiden fyllts med innehåll och känslor som aldrig syns i några diagram.

Regeringens vanskliga försök att få till omfattande kommunsammanslagningar har stött på patrull. Trots att hotet har sockrats så mycket som det bara kan tänkas med potentiell skuldavskrivning i potten är det praktiskt taget ingen som är intresserad. Det är ett lika nyktert som glädjande besked.

Att det går andar i såväl flaskor som ideologier är förstås inget nytt. Och socialdemokratin har med tiden utvecklat en så stark tro på stordrift och centraliseringar att den blivit oförmögen att se att den har ett problem.

Inte ens kommuner som likt Överkalix är positiva till ett reformtryck ovanifrån påstår att det finns några fördelar i att slå ihop glesbefolkade kommuner. Och så är det förstås. Det finns mycket gott i tanken att tron kan försätta berg – men ingen kommunreform i världen ändrar den grundläggande geografin.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) är tydliga med att sammanslagning inte är någon universallösning och sällan alls en lösning för glesbygden. Det går över lag i remissvaren att hitta de allra flesta ekonomiska, organisatoriska och tekniska skälen emot detta påhitt.

Det kanske starkaste skälet lyser dock med sin frånvaro. Men det är väldigt enkelt: de flesta kommuner vill inte ha några påtvingade sammanslagningar. Öland är ett utmärkt exempel. Där tas frågan upp från politiskt håll med viss frekvens. Den rent rationelle kan enkelt tala sig varm för tanken.

Borgholm och Mörbylånga är två små och lika kommuner som kan få vissa synergier om de skulle gå ihop. Men majoriteten vill helt enkelt inte. Det går säkerligen att hitta en hel del ekonomiska skäl till att det vore en dum idé, men även om så inte var fallet har vi en rätt att slippa vara rationella och i stället värna idén om vårt hem, vår lilla plätt på jorden.

För den som förläst sig på offentliga utredningar, argument hit och dit samt statistik och beräkningar är det lätt att glömma bort att vi talar om mer än administrativa indelningar. Kommungränser är mycket mer än några streck på en karta och har med tiden fyllts med innehåll och känslor som aldrig syns i några diagram.

På många håll kan de också sägas representera en tydlig gräns mot den vida världen. Globalisering och internationella värdekedjor i all ära, det lokala ligger alltjämt närmast hjärtat. En som förstod detta väl var Kenneth Grahame. I inledningen av Det susar i säven från 1908 tar Råttan med Mullvaden på en båttur. Råttan upplyser om än motvilligt sin frågvise vän om omgivningarna:

”Bortom Storskogen ligger Stora världen. Och det är något som varken angår dig eller mig. Aldrig har jag varit där och aldrig kommer jag dit och inte du heller, om du har det minsta vett. Var snäll och tala aldrig om det mer.” (Signe Hallströms översättning.)

Visst är det en karikatyr och visst är vi ett tämligen öppet och resglatt folk. Men den som misstar det för en brist på förkärlek för det hemtama, det invanda och det ljuvligt välkända bedrar sig gruvligt.

De ekonomiska argumenten mot kommunsammanslagningarna är utmärkta och fullt giltiga. Men de är också otillräckliga. De bör leda till att regeringen aldrig försöker sig på att genomföra förslaget. Men insikten om hur människan är hade kunnat göra att vi sluppit den här cirkusen helt och hållet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 5 oktober 2020 kl 05:20
Uppdaterad: 5 oktober 2020 kl 05:15

Skribent

Daniel Persson
politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren