Polisen

Matchar polisens löneökningar brottslighetens dito?

Det kokar hos polisen, konstaterar Nuri Kino som pratat med flera poliser efter det nya löneavtalet som är ett av arbetsmarknadens bästa avtal, men som ändå skapar besvikelse hos en tungt utsatt kår. 

Gästkrönika

Det lät som en god nyhet. Vid lunchtid torsdagen den 18 januari rapporterade TT:

Ett nytt löneavtal för poliserna är klart. Löneökningarna landar på i snitt 5,4 procent sett över två år sedan parterna enats om att slå ihop två lönerevisioner med utbetalning från 1 april 2018.

Vi var många som tyckte att vi kunde andas ut nu. Kanske stoppar detta strömhoppen från polisen, nu när lönen förhandlats upp. Men icke. De hade förväntat sig mer.

– Det är mindre än inflationen i landet, det är mindre än alla andra, sophämtare, inget ont om dem, tjänar mer än vi gör, vi har blivit förrådda, konstaterade en polischef jag chattade med i natt. 

Nu, när vi behöver poliser som bäst, när de ska uppmuntras till att skydda oss och få oss att känna oss trygga så har deras arbetsgivare (polisledningen) och deras fackförbund fått dem att känna sig besvikna, lurade och uppgivna. Jag ägnade några timmar av natten åt att se vad de skrev på sociala medier. Polisförbundets medlemmar rasar mot fackets ledning. De anser sig ha blivit förrådda och lurade. En del gick så långt som att säga att det nya löneavtalet kommer att leda till att fler poliser kommer att säga upp sig.

Detta sker samma vecka som regeringens utspel om att ta hjälp av militären där polisens resurser inte står sig. I medierna går det snart inte en dag utan att vi kan läsa om nya mord. Andra grova brott har ökat och antalet lösta sådana minskat samtidigt som poliser åläggs att lösa så många trafik- och narkotikabrott som möjligt för att få upp statistiken på sammantaget antalet lösta brott.

Som så ofta när brottsligheten ökar är det kvinnor och barn som drabbas värst. På senare tid har vi kunnat läsa om hur flera barn i tioårsåldern har blivit rånade av gäng. Och enligt BRÅ:s rapport tror en av fyra kvinnor att hon ska bli överfallen eller misshandlad. En av tre kvinnor vill helst inte gå ut ensam på kvällarna. En av nio undviker helt att gå ut ensam på kvällarna.

I våra storstäders förorter skriker mödrar efter hjälp att stoppa våldet, de vill inte se mer blod flyta. Många svenska debattforum ägnas nu åt det som många av oss har tjatat om i decennier och då kallats alarmister. Bagdadbobbarna har haft företräde i debatten. Kappvändarna har inte heller låtit vänta på sig. Nu ska de få det att framstå som att de också alltid har varnat för utvecklingen.

Aftonbladets Lena Mellin går hårt åt både högern och vänster i en krönika:

Löfven och Kristersson låtsas som de inte har med gängkrigen, skjutningarna och gatumorden att göra. Men det har de. Det är deras partiers oförmåga att ta itu med problemen som gör att vi är där vi är.

Kontentan är att nu kokar det hos polisen. Nattens diskussioner bland dem är ett historiskt dokument som regeringen genast borde ta till sig.

På fredagseftermiddagen ringer jag Polisförbundet, jag ville veta om de har nåtts av kritiken. Jenny Engdahl Westbratt, kommunikationschef:

Ja, vi vet att förväntningarna var mycket höga inför avtalet. Polisernas löner har halkat efter en lång tid och det är klart att många hade velat se ett ännu större kliv. Det finns ett antal poliser som uttryckt sitt missnöje i media, på Facebook och Twitter och i en del mail. Vi kunde inte säga nej till arbetsmarknadens avtal. Men samtidigt är vi fortfarande långt ifrån de nivåer som behövs för att mota polisbristen. Fortsatta investeringar i polisernas löner är en nödvändighet för att mota polisavhoppen och polisbristen. Det måste löna sig att arbeta för ett tryggt Sverige!

Det lät som en god nyhet. Tyvärr var det inte så.

 

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.