Krönika
Äldresjukvård
24 oktober 2017 kl 06:30

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Måste tanter ha läkarkompisar för att överleva?

Inför ett slags jourhavande tantombud eller rusta upp vården så att alla tusentals sjuka tanter vars intressen inte tillvaratas av någon får den vård och den hjälp de ska ha, skriver Jona Elings Knutsson, apropå en Lex Maria-anmälan i Helsingborg.

Ofta sägs det att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Resultatet av det blir att den sjuke i stället får ta hjälp av en frisk anhörig. Gamla män får hjälp av sina fruar, till exempel. Men, när fruarna blir gamla och sjuka har männen ofta redan gått bort.

Till akuten i Helsingborg sökte en 70-årig kvinna med infektion. Läkaren ville lägga in henne men det fanns inga vårdplatser. Den antibiotika kvinnan skulle ha gavs inte i tid på grund av den höga arbetsbelastningen. Efter sjutton timmar på akuten avled kvinnan, enligt den IVO-anmälan som Läkemedelsvärlden refererar till den 23 oktober.

Anmälan förtäljer inte om kvinnan var ensamstående men att vara sjuk och ensam är mycket riskabelt. När sjukvården sviktar krävs ombud som vakar över att den sjuke får vård, får undersökningar, läkemedel, operationer och rehabilitering.

Häromveckan följde jag med en väninna i 80-årsåldern till vårdcentralen. Hon bad mig att göra det, eftersom hon hade stora smärtor som hade förvärrats snabbt och som hon inte fick hjälp med. Hon kunde inte längre gå, men fick ingen vård. Hon hade försökt gå men ramlat omkull och inte kunnat nå sin telefon. Det armband med larmknapp som gamla kan få av kommunen har hon hört ryktas om, men hon har inte förstått hur man gör för att få ett.

Ska det krävas att tanter har läkarkompisar som på sin fritid läser igenom alla journaler, sätter sig in i deras fall och pressar sjukvård och kommuner till att göra sina jobb? Just de jobb som vi gemensamt finansierar med våra skattepengar? Om svaret på dessa frågor är ja, är det dags att vi omedelbart anställer läkare för ändamålet. Ett slags jourhavande tantombud. För alla de tusentals sjuka tanter som inte råkar känna någon läkare personligen ska väl inte ha sämre vård än någon annan, eller hur?

Den som själv är lågutbildad har antagligen lägre chans att känna en läkare personligen. De lågutbildade äldre gör färre läkarbesök – trots att de har sämre hälsa än de högutbildade i samma ålder. “Oftast krävs en remiss för besök till sjukhusen, och det verkar alltså som om välutbildade äldre oftare får dessa remisser trots att de har bättre hälsa än lågutbildade.” skrev Socialstyrelsen i sin rapport om ojämna villkor för hälsa och vård från 2011.

Eller så lägger vi de pengar som tantombud skulle kosta på att rusta upp sjukvården i stället. Så till den milda grad att vården objektivt sett uppnår patientsäkerhet. Att avlida efter sjutton timmars utebliven behandling på akuten skvallrar om att patientsäkerheten är lika befintlig som kejsarens nya kläder. Men att det varje stund på dygnet ligger ensamma tanter i korridorerna på landets akutmottagningar är däremot ett faktum. Sjuka eller med smärta, ledsna, rädda, ibland förvirrade.

Jag följer med min väninna till vårdcentralen. Nu kräver jag svar från politikerna: vem bevakar de andra tanternas intressen?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.