Krönika
Coronaviruset
17 mars 2020 kl 05:05

Måste alla åtgärder genomföras till 100 procent eller inte alls?

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån

Det här är en opinionstext

För en lekman ter det sig märkvärdigt att debatten kring smittspridning måste fastna på ett märkligt av eller på-stadium. Rimligtvis skulle det exempelvis gå att stänga merparten av skolorna samtidigt som vissa skolor hålls öppna för de barn vars båda föräldrar måste arbeta.

Sjukdomar är ofta beskedligt binära. Antingen har man dem eller så har man dem inte. Men så är det inte med covid-19. Innan det här är över kommer många att ha haft sjukdomen utan att riktigt veta. Många kommer bara att få milda förkylningssymtom.

Det blir ingen vidare historia att berätta. ”Hade du covid-19, farfar?” ”Jag vet inte riktigt, Pelle. Men jag tog mitt ansvar och stannade hemma från jobbet i tre veckor med nästäppa och den mildaste feber mänskligheten har upplevt”.

Det binära är tydligt och enkelt. Kanske är det därför som en påtagligt svartvit argumentation ofta härskar i debatten. Det gör att det blir fascinerande att lyssna på argumenten kring låt oss säga huruvida skolorna bör stängas eller fortsätta vara öppna. Somliga anser att skolorna måste stängas för att så aggressivt som möjligt bekämpa smittspridningen.

Den andra sidan förklarar snabbt att det minsann inte låter sig göras. Då måste ju den viktiga personalen i vården och omsorgen stanna hemma från jobbet. Och vem ska då ta hand om alla sjuka? Omöjligt!

Båda dessa sidor har förstås sina poänger. Men för en lekman ter det sig ändå märkvärdigt att debatten måste fastna på detta märkliga av eller på-stadium. Varför måste alla åtgärder genomföras till 100 procent eller inte alls?

Rimligtvis går det, för att fortsätta på just skolexemplet, att stänga merparten av skolorna. De äldre barnen klarar sig själva i stor utsträckning och sen kan väl vissa skolor hålla öppet för de barn vars båda föräldrar måste arbeta. Det är svårt att förstå varför detta skulle vara en omöjlighet.

De flesta lösningarna ligger bortom det svartvita tänkandet. Det kan vara värt att hålla i huvudet.

Det enda undantaget från den här regeln är Folkhälsomyndigheten som skulle må bra av att fokusera striktare på smittspridningen. Statsepidemiolog Anders Tegnell förklarade nyligen sin skepticism gentemot att vissa företag erbjuder hemarbete med att inte alla har möjlighet till det. Det är viktigt att alla har samma chans att bli smittade.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson mässade nyligen om att det inte går att stänga skolorna eftersom somliga barn inte har en trygg hemmiljö. Vart ska de ta vägen om skolan stänger? ”De aspekterna måste vägas mot smittskyddsaspekten noga.”

Detta är expertväldet i fulländad form. Resultatet av en regering som varken kan eller vill fatta beslut. När politikerna inte bara låter sig vägledas av sin expertmyndighet utan lämnar över beslutsfattandet till den kommer den senare att fatta politiska beslut. Det är därför Folkhälsomyndigheten bakar in jämlikhet och social hänsyn i sitt beslutsfattande.

Olika intressen vägs ständigt mot varandra, också i krissituationer. Prioriteringar måste göras, målkonflikter lösas. Det är vad politik handlar om. Den svenska modellen där man lämnar över tyglarna helt till experterna gör att vi slipper i stort verkningslösa men ekonomiskt skadliga beslut om stängda gränser, men det gör också att ideologiska beslut kommer att tas av människor som aldrig ställt upp i offentliga val om som vi inte vet någonting om.

Även där måste det finnas en bättre balansgång än den vi nu ser.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.

Publicerad: 17 mars 2020 kl 05:05
Uppdaterad: 17 mars 2020 kl 11:17

Skribent

Daniel Persson
frilansskribent och tidigare politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån