Arbete

Mansplainers är vi allihopa

Jag var kanske något naiv när jag tackade ja till att medverka i fackförbundet Unionens kampanj Mansplainingakuten. Jag förutsåg inte de kraftfulla reaktioner som kampanjen skulle väcka. \ \
Krönika

Häromveckan började jag entusiastiskt berätta för min far om vapenhantering och skjutbaneregler, efter en handfull seminarier i ämnet på min utbildning de senaste veckorna. Efter en monolog från min sida flikade pappa in att han genom åren skjutit med ganska många olika vapen och började berätta om när han hanterade osäkrade granater i lumpen. Jag insåg snabbt att jag hade råkat ”mansplaina”, det vill säga att jag hade förklarat något för någon utifrån egna – begränsade – kunskaper utan att reflektera över att den andra personen hade mer erfarenhet i ämnet än mig. 

Det är inte första gången jag hamnat i en sådan situation, vare sig som ”förklarare” eller ”förklaringsmottagare”. Det har hänt i interaktion med personer av olika kön, men i regel har det oftare handlat om män som tror väldigt mycket om sin kompetens respektive kvinnor som inte gör det.

Min grundinställning till härskartekniker är att jag blir tacksam om det påtalas när de förekommer. Om det råkar vara jag som ”mansplainar”, backar jag förstås, ber kanske om ursäkt och ber personen som har mer kompetens än jag själv att berätta mer. Det behöver inte bli så dramatiskt. Så jag var kanske något naiv när jag tackade ja till att medverka i fackförbundet Unionens kampanj Mansplainingakuten. Jag förutsåg inte de kraftfulla reaktioner som kampanjen skulle väcka.

Upplägget var att jag och ett antal andra personer skulle turas om att svara på frågor i en jourlinje. Människor som upplever mansplaining eller andra härskartekniker på sin arbetsplats kunde ringa in och få tips. Jag ville prata med personer som ofta blir ”mansplainade” om att öva upp sin förmåga att påtala sin kompetens. Jag ville prata med ledare om hur de kan kompetensinventera och ge personer formella uppdrag. Jag ville prata med personer om hur du inleder en diskussion genom att fråga vem i gruppen som kan ämnet bäst. Ni kommer aldrig ana vad som hände sen... 

Först kom twittertrollen, som tyckte att det var hysteriskt roligt att en man skulle svara på frågor om mansplaining. Snart kom också anklagelser om att jag medverkade i en ”sexistisk” kampanj. 

När mitt pass vid telefonen väl drog igång, hände det som jag från början borde ha förutspått – samma kategori män som klagat på Twitter började ringa in och ville förklara hur kränkta de var av kampanjen. Annat som förklarades var att kvinnor faktiskt också kan använda härskartekniker samt hur kampanjen borde ha utformats i stället. Men andra ord: män ringde för att mansplaina hur man egentligen bör göra en kampanj om bristande jämställdhet på jobbet.

En av dem beskrev en kollega som ”hyschade” honom på möten. När jag intresserat började ställa följdfrågor om hans situation fick jag en utskällning över att hans problematik var osynliggjord av kampanjens namn – eftersom kollegan i fråga var kvinna. I stället för börja diskutera sitt problem ville han nu lägga på. En annan man ringde tre gånger för att påtala att kampanjen borde handla om kvinnosynen inom islam i stället.

I utvärderingen av kampanjen kommer Unionen säkert fundera på om ett annat namn hade väckt färre upprörda känslor. Det är en rimlig frågeställning. Men å andra sidan är jag tveksam till att ge inflytande åt kritiker vars gemensamma drag är att de är mer upprörda över namnet på en kampanj om jämställdhetsproblem än över jämställdhetsproblemen i sig. Målet var nog snarare att stärka de här männens kollegor – och chefer – att våga påtala problem, även om anställda kan bli kränkta av att få sina brister belysta.

Först kom twittertrollen, som tyckte att det var hysteriskt roligt att en man skulle svara på frågor om mansplaining.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.