Mångfald

Mångfald med en instrumentell människosyn

Mångfald kan vara gynnsamt och eftersträvansvärt, men bara när det uppstår organiskt och inte pådyvlas ideologiskt. Det vi ser nu är en obehaglig instrumentell syn på människan, där hon ska ro ett ideologiskt budskap i hamn.

Krönika

På en fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm för något år sedan kunde man se bilder på amerikanska vapenägare. Varje bild hade försetts med en text. På en bild poserade en vapenägare med ett så stort maskingevär att det behövdes ett stativ för att sätta upp det. Hans motivering till att införskaffa ett så stort vapen löd att det finns säkert en galning där ute som köpt ett likadant vapen, som jag måste kunna skydda mig mot. En liknande logik driver på samtalet om mångfald, rättvisa och inkludering i Sverige. 

Förra veckan förklarade Svenska Filminstitutets VD Anna Serner att marknadsstödet för film skulle öronmärkas enbart för kvinnor om inte könsbalansen i filmindustrin förändrades – eller förbättrades, som Serner uttryckte det. Få ställde frågan om Serner, kvinna och VD för institutet, nått sin position med hjälp av öronmärkta platser, kvotering eller på grund av sin kompetens? Om fallet är det senare, varför skulle då andra kvinnor, individer, i branschen vara sämre rustade? 

Den instrumentella synen på kultur, hittills med museer som främsta verktyg, är förvisso inte ny. Samma ideologiska lapptäcke vilar över fler samhällsfrågor och täcker alltfler icke-politiska områden.

När förbundskapten Janne Andersson nyligen presenterade den svenska VM-truppen hävdade en journalist från Sveriges Radio, närmast anklagande, att ”truppen är betydligt mindre blandad när det kommer till ursprung jämfört med tidigare landslag”. Ett rationellt svar på frågan är att Andersson tagit ut det bästa laget, så som det förväntas av honom. Men det rationella svaret är ideologiskt fel. Precis som i fallet med Serner och Filminstitutet. Mångfald, eller rättare sagt representationen av bestämda kategorier som tecken på mångfald, likställs som ett mått på rättvisa. Denna för tiden så symptomatiska och utbredda, men ack så destruktiva, föreställning är det som får en journalist att förväxla en presskonferens med ett panelsamtal om identitetspolitik. 

När har den sanna, ständigt påtalade men tydligen aldrig tillräckliga, mångfalden uppnåtts? Målet är rättvisa och mångfald, men vägen kantas av enfald – och faror. Mångfald kan vara gynnsamt och eftersträvansvärt, men bara när det uppstår organiskt och inte pådyvlas ideologiskt. Det vi ser nu är en obehaglig instrumentell syn på människan, där hon ska ro ett ideologiskt budskap i hamn. 

Vad många, i bland annat redan avskärmade förorter, utläser av journalistens fråga till Andersson är att roten till eventuella tillkortakommanden beror på illvilja. Och, vidare, om etnicitet är en viktig faktor, varför ska då inte till exempel funktionsvariation (det är den för stunden korrekta termen, tror jag) med psykiska förtecken vara det? Sett till vår föga smickrande förmåga att hantera konflikter, är det inga ljuva vyer som den sluttande planen med fler spänningar leder oss till, där alltfler har större vapen med större stativ för att säkra sina identitetspositioner i det sociala tillrättaläggandet av orättvisorna. 

Ett bättre alternativ, och här snuddar jag vid den för många förskräckliga meritokratin, är att skapa visioner som förenar människor på riktigt och får de att inse värdet av gemensamma mål – som att lyckas i VM som nation, eller uppskatta inhemska filmer, med större fokus på kvalitet än spelarnas eller filmmakarnas identitet(er).

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.