Demokrati

Mångfald, ja tack! Så länge alla tycker likadant...

Enstaka kommentarer eller postningar på Facebook kan leda till ryktesspridning, misstänkliggöranden, skvaller till chefen, tillrättavisningar och kanske till och med avsked. Vi behöver bli mycket bättre på att lära oss hantera ett samhälle med oliktänkande människor.
Krönika

Det är inne att slå sig för bröstet för att ”gilla olika”. Mångfald. Tyvärr glöms ofta en olikhet bort: den som handlar om åsikter och synsätt.

Brandmännen Emil Skoglund och Pontus Westlund fick höra att de inte längre var välkomna att arbeta för Södertörns brandförsvarsförbund utanför Stockholm för att de inte delade deras grundläggande värderingar. Anledningen var att de skrivit en debattartikel för att lyfta något de själva ansåg tveksamt, att underkvalificerade personer kvoterades in som brandmän. Deras åsikt hade redan vädrats internt först, men utan respons.

Intressanta frågor i sammanhanget är: var ska dessa brandmän arbeta nu då? Behöver Sverige olika brandkårer för personer med olika åsikter? Och går det alls an att bli räddad av en brandman som röstar på ett annat politiskt parti än man själv?!

Det är som att vissa iakttagelser är oönskade från start. Tanken att det kan finnas risker med att inkludera underkvalificerad personal i en brandförsvarsstyrka ter sig naturlig, men när två brandmän luftar den farhågan ses det som ett övertramp. Att artikulera en i sig helt rimlig iakttagelse var i detta sammanhang ett brott mot en outtalad social kod. I princip åläggs vi att misstro våra sinnen och vårt förnuft och istället låta några ideologiproducenter avgöra rätt och fel. Ett slags totalitärt synsätt. 

När förmåga saknas att hantera de egna känslorna och argumentera om saker, återstår strategin att eliminera problemet. Lägga locket på. Ansvaret förskjuts då till andra. Det blir deras plikt att foga sig istället för att man själv anstränger sig att försöka leva som man lär.

I fallet brandmännen handlade det om något de ansåg problematiskt som rörde deras egen yrkeskår. Betydligt mindre krävs dock idag för att uppfattas som kontroversiell och därmed utgöra en ”risk” för verksamheten. 

Jag har haft kontakt med många personer som fått åsiktsrelaterade problem på sina arbetsplatser. Enstaka kommentarer eller postningar på Facebook kan leda till ryktesspridning, misstänkliggöranden, skvaller till chefen, tillrättavisningar och kanske till och med avsked – och det även om åsiktsfrågan det handlar om inte ens är relaterad till den verksamhet man sysslar med. Detta ska förstås inte hända. Men verkligheten är tyvärr inte lika fin som teorin. 

Yttrandefriheten som det talas så vackert om har blivit en accessoar, något som man gärna framhäver för att se snygg och bra ut själv. Men det blir inte särskilt snyggt om man inte har generositet nog att acceptera åsiktsmässiga olikheter. 

Det må kännas bra för stunden att titta ut över en arbetsplats där alla klampar i takt som en hel åsiktsarmé. Men det kommer med en stor kostnad för samhället i form av sargade människor och torftiga verksamheter som inte utvecklas eftersom ingen vågar stå för nytänkandet och att våga testa. 

Vi behöver bli mycket bättre på att lära oss hantera ett samhälle med oliktänkande människor. Det är faktiskt inte farligt att tycka olika. 

Mångfald kan inte reduceras till yta. Vi måste se på vad som finns på insidan och på vad människor kan prestera. Brandmän med olika syn på rekrytering av nya brandmän kan faktiskt vara lika bra på att släcka bränder, vilket borde vara det som räknas. 

går det alls an att bli räddad av en brandman som röstar på ett annat politiskt parti än man själv?!

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.