Landsting

Många landsting förstår inte att de behöver sin personal

I en tid när det mesta har avreglerats är sjukvården snart den enda arena där politiker kan detaljstyra sina undersåtar. Men för mig ser politiken snarare ut som problemet än lösningen på sjukvårdens problem. Ideologiska hjärtefrågor går före patienters och brukares väl, skriver Åsa Moberg.

Krönika

Extra lämpligt ett valår att använda den dystra långfredagen till att begrunda sjukvårdskrisen, som i P1:s Eko special. Anders Ekholm, tidigare analyschef på socialdepartementet, påminde om att alla redan på 1970-talet ville satsa på primärvården. Stora resurser har satsas ”på saker som antagligen inte spelar någon roll”.

Helt andra åtgärder krävs, som att digitalisering måste tillåtas förenkla arbetet. Patienter kan idag mäta sina värden – men vården har ingen möjlighet att ta emot deras data. Och om sjukvård och äldreomsorg fick tillgång till varandras journaler skulle personalens arbetsvillkor och hela äldreomsorgen revolutioneras.

Politiker måste låta som om de hade en lösning, helst en som bara deras eget parti kan förverkliga. För mig ser politiken snarare ut som problemet än lösningen. Ideologiska hjärtefrågor går före patienters och brukares väl.

De 653 läkare i Stockholms läns landsting som slår larm på Svenska Dagbladets debattsida verkar vara inne på samma spår. Oavsett vilken åsikt de styrande har om joursystemet borde de begrunda situationen: hur mycket kan de köra över sin redan grundligt överkörda personal, om inte målet är total personalflykt?

I en tid när det mesta har avreglerats är sjukvården snart den enda arena där politiker kan detaljstyra sina undersåtar. Men vi vill inte längre vara detaljstyrda, varken som patienter eller personal. I mörka stunder misstänker jag att detta kommer att leda till undergång för dagens modell av administration. I ljusa ögonblick tror jag att allt kommer att bli mycket bättre – efter kraschen.

I floden av ambitiösa uttalanden från politiker hör jag röster från vårdarbetare i olika delar av landet. Kompetensbristen skenar. När det finns utbildningsplatser finns det för få sökande och när det finns sökande räcker inte praktikplatserna.

De få erfarna medarbetarna hinner inte handleda nya. De slits ner och blir sjuka. Eller slutar. Den vintriga långfredagen 2018 fick jag ännu en bekräftelse på det, när jag talade med min svägerska Kristina Svedelius, fram till juni onkologsjuksköterska på Södersjukhuset i Stockholm där hon arbetat 23 år.

För fem år sedan sa sex sjuksköterskor upp sig från cancerkliniken i protest mot en påtvingad schemaomläggning. Nu slutar åtta. Kristina är en av dem som går, i protest: ”Jag skulle handleda bemanningssjuksköterskor. Vad får jag för det, frågade jag. Ingenting, sa min chef. Om landstinget kan välja mellan åtta erfarna sjuksköterskor och en hopplös chef väljer de chefen. Så är det hela tiden.”

Andra arbetsgivare tävlar om att framhålla hur väl de tar hand om sitt företags viktigaste tillgång: personalen. Men många landsting har ännu inte upptäckt att de behöver sin personal.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, konstaterar elementära brister i akutvården – patienter som varken får mat, medicin eller säkra liggunderlag – medan hela vården tycks gå rakt in i en kompetensbristkatastrof. Enligt politiker och chefer är allt patientsäkert. De märker inget för de har fokus tätt framför sig, i pärmar och skärmar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten för.